kan ju ta sig uttryck på olika sätt.

Nyss åt jag en apelsin, kärnan som föll ur ramlade rakt ner i nästa klyfta!

Det visade sig att samtalet om askmolnet inte var ”på riktigt”!

Någon radiokanal (Rockklassiker?)

har ett inslag som heter Morronchock.

Om de på allvar tror att ett litet samtal av den kalibern CHOCKAR en telefonist på min arbetsplats är de banne mig ute och cyklar å det bestämdaste.

Visst kan jag ibland tycka att det är lite lustigt och blir förvånad över att ännu en människa som har ett så ”rikt inre liv” lyckats hitta vårt nummer och ringer, det förundras jag ofta över.

Men vad förslår det där mot till exempel:

”Jag har en mikrofon i näsan”

”Jag är förföljd av tre olika läkare som vill ge mig sprutor”

”Jag ska ha ett vänsterbarn, men får inte för moderaterna, de kommer att tortera ihjäl mig”

”Hej, jag heter xxx och håller på att sätta nytt rekord i tyngdlyftning, 888 kilo”

”Jag undrar om homosexuella poliser har rätt att dra ner byxorna på vem som helst?”

”Jag har sett en stor svart tjur på min gård, onda krafter är på gång, man ska vara beredd”

”Koppla mig till någon som kan allt om alla”

”Säg till dem som tar hand om posten att det gula brevet är på gång”

 ”Can you please give me the number to the Swedish Frozen Food Association”?

“Varför heter det Systembolaget”?

“Det är bara jag, en vanlig liten människa som behöver hjälp”

Som sagt….

Det som chockerar en journalist är blahablaha för en vanlig liten enkel

"Telefonissa"

Pussen då   !