En av våra cyklar har stulits!

Åh, det är så lågt.
Om man nu måste stjäla kan man väl för fan ta något som är värdefullt, inte bara för den som blir av med det! Den här kan man inte sälja, det är inte ens idé att anmäla stölden känns det som.
Nyss betalt cykelängeln för att han skulle laga en punktering, en liten tur fick jag ta.

Migrationsverket

anser att vi måste komma på förhör intervju innan de kan bestämma om Make får stanna ett år till.
Tanken på att en annan för oss helt okänd person ska bedöma om vi älskar varandra eller inte fyller mig med irritation. Självklart är jag också lite orolig då man har hört skräckexempel på frågor som inte går att "svara rätt" på.
Är det verkligen ett jätteproblem i ett rikt land som Sverige, att det väller in personer som påstår sig älska en svensk medborgare på falska grunder?

På måndag

ska jag ha "lönesättande samtal" med min chef. Jag är helt emot detta sätt att fördela löneökningar.
Det är osolidariskt tycker jag.

Alla är inte likadana, alla som gör ett bra jobb kanske inte har förmågan att "prata för sig". Alla som kan "prata för sig" kanske inte alls gör ett bra jobb, men är jävligt bra på att framstå som om de gjorde det.
För mig känns det lite som att vara ett barn, som ska fjäska för fröken, berätta hur mycket bättre jag är än mina kamrater och försöka "bräcka dem". Fy faan!
Vet inte hur jag ska lägga upp det ännu. Jag tycker också att det känns ännu svårare, när min närmaste chef är en person jag gillar och har en bra relation till. Det vill jag ju fortsätta ha.

En person

jag tycker mycket om har ett helvete med sin fjortonåriga son, det är så plågsamt att se någon man gillar våndas. Jag vet ju precis hur det känns, och ändå känner jag mig helt förlamad och har ingen aning om vad jag ska ge för råd eller göra för att det ska kunna bli bättre. Jag minns den förlamande tröttheten och vilsenheten. Skola, soc, polis och alla de andra som var inblandade. Alla samtal, möten och allt ringande och skrivande utan gehör eller utan att något hände.

En annan person

jag gillar mycket har krångel med sin sambo som dricker mer än han ska, och bara viftar bort hennes oro, ilska och  ångest.
Jag vet att hennes svåraste tid är nu, fram tills hon fattat något sorts beslut. Efteråt, om hon bestämmer sig för att avsluta, kommer enligt min erfarenhet en stor trötthet, sorg och besvikelse.
Där minns jag att så många inte kunde ta till sig att man faktiskt sörjer, även om den man väljer bort är en "stor Skit".

En gång har man ju haft det bra tillsammans och trott på den relationen. Det är ju en person man älskat och kanske älskar fortfarande, men inser att man inte kan leva med.

Inte ens en puss får ni   ! Grrrrrrrrrrrrrrr

Dessutom

Har jag ännu inte fått den utlovade vinsten på 500 att handla för, trots att han LOVAT att skicka så jag skulle ha den i början på förra veckan...

Varför brast jag inte ut i gapskratt när jag gick på Västerlånggatan i morse ?

Kan det vara så att jag har blivit för gammal?

Är jag en torrboll?

Lite pryd och finkänslig?

Eller?

Kan det vara så att allt faktiskt inte automatiskt blir roligt,

bara för att det man formar det som en snopp?

Ler du?

Bredvid min arbetsplats kan man köpa dessa.

Jaha?

När är det lämpligt och roligt att äta dessa makaroner?

Jag har svårt att se en romantisk middag, där jag sitter mittemot min själs älskade och njutningsfullt krossar dem mellan mina yppiga röda läppar.

Årsmötet i Bagis Manshatarförening, ja där kanske. Men där är jag ju inte med lem medlem   

Det här däremot tycker jag det här är vädligt lustigt   

Pussen då   !