För han har tagit "studenten"!

Den här gossen alltså    !

Han har läst in en barnskötarutbildning på distans, samtidigt som han jobbat heltid som resurs på skola och fritids!

Jag lyfter hatten och hurrar för min Mambo-son  

Hipp, hipp HURRA, hipp, hipp HURRAAAAAAAAAAAAAA!

Bra jobbat, grabben!

Eller vad tror ni?

Om en liten vecka eller så borde jag väl få chansen om nu solen

 fortsätter att vara så generös mot oss.

Jag vill börja bada, det är verkligen dags nu, suget börjar bli  enormt!

Det är inte så att jag till varje pris ska i vattnet, utan det ska vara lite, lite varmt och så ska det vara fint och varmt i luften.

Jag har gärna sällskap av någon annan som verkligen uppskattar att simma ute. Till exempel Carin eller Bad-Karin, de två är nog mina allra bästa badkompisar.

Carin är min urgulliga, underbart knasiga svägerska.

Den bästa av den sorten man kan ha PLUS att hon aldrig tackar nej till ett dopp eller en simtur.     

Bad-Karin är en före detta arbetskamrat, till henne kan jag ringa med frågan:

”Ska vi inte åka och bada”  nio gånger av tio svarar hon:

”Jo, det ska vi!”

Carin och jag badar oftast i Östersjön i närheten av deras stuga på Lisö, men även andra vatten har minsann fått äran att omsluta våra kroppar.

Ett år när det var väldigt mycket alger (fy farao vad det är äckligt!) tog vi oss till ett gammalt kalkbrott. Att simma där var speciellt, helt klart vatten, inga växter alls. Jo några små granar och taninga bladlösa björkar!

De kritvita raka väggarna gav ett speciellt sken och själva ”stranden” var den gamla cementerade rampen där lastbilarna en gång kört upp och ner i brottet.

Klarälven har vi simmat i när det var över tjugo grader varmt, mäktigt att känna hur lätt man hade kunna flyta ner mot Karlstad om man bara lät strömmen föra iväg kroppen.

Bad-Karin och jag simmar lite här och där.

Hon har bil, så ibland är hon snäll och kör oss till härliga platser. Tillsammans med henne klarar jag av att ligga länge i solen och njuta, kanske för att vi oftast lägger oss så nära vattnet att vi likt sälar bara kan vältra oss ner i svalkan när det blir för hett?

Såna gånger har vi gott fika och mackor med oss, annars är jag lika nöjd med att bara flänga iväg på cykeln för ett kvällsdopp i närheten.

 Det är simmandet, doppandet, den ljuvliga känslan när svalt vatten omsluter kroppen jag vill åt.

   Här frustar Bad-Karin i september förra året!

Jag höll alldeles på att glömma bort en annan trogen simvän!

Min hundkompis Flizan , som hoppar och frustar precis lika bra som jag i vattnet. Jag brukar dock sällan ha gummiboll i munnen!

  här badar hon i snö, det gör jag ICKE!

Kära Make då?

Tjaa, det har hänt att han snällt traskat med mej, suttit lät generad och tittat på hur jag frustat runt i vattnet.

Jag tror inte han är något vidare på att simma, själv säger han förnärmat att han visst kan simma. ”Jag vet bara inte hur man vänder”!

Inte troligt att jag låter honom doppa sig, i alla fall inte i havet, jag vill ju faktiskt ha min kära Make...

Pussen då   !