kucke-li-lo

Alla inlägg under april 2011

Av Li-Lo - 8 april 2011 14:56

 och att göra bort sej är förbaskat kul.


Just när man själv gör det är det sällan så himla skojigt, men det brukar bli roligare med tiden. När andra gör bort sig är det nästan alltid askul på en gång däremot.


Två bloggar jag läser tycks vara med i en hemlig klubb där man öppet och modigt redogör för sina bästa bortgörningar.


Gun och Ama har delat med sig av några godbitar, och här kommer lite av mina och andras:


I tonåren satt jag på bussen efter ett tandläkarbesök och log med min sedvanliga charm till höger och vänster. Kliver av bussen och när jag står framför spegeln i hallen där hemma upptäcker jag att jag har en grön och kletig snorbobba utsmetad på min helt bedövade överläpp! Hepp!


Som ganska liten rantade jag i sedvanlig ordning efter mina storebröder när vi campade i Danmark. På campingplatser brukar det vara rostfria rännor med flera kranar för handtvätt på toaletterna. Såklart jag blev glad när jag såg att de hade en i barnnivå på herrarnas, även om jag inte hittade kranarna!


 


Yster dans på diskotek i Spanien på den tiden tuttarna inte var fullt så långa och fortfarande höll sig hyfsat, men inte tillräckligt bra på plats utan BH. Hej, hopp va populär jag blev då den ena nassen så näpet (?) tittade ut ur linnets ärmhål.  


Även andra råkar ut för saker…


I tonåren fick jag och föräldrarna lust att hitta på något när vi satt och käkade söndagslunch. Moderna Museet fick det bli. Detta var alltså för LÄNGE sedan, när man fortfarande kunde ta bilen in till stan och parkera den i närheten av stället man skulle till. Vi spatserade runt och tittade på allehanda verk, när vi kom till Duchamps pissoar   blev mamma lite intresserad och böjde sig framåt för att se lite bättre. Vad hon hade glömt var, att på väg till staden hade hon öppnat upp kjolen lite, så när närtitttandet är klart och hon reser sig, hasar kjolen ner och lägger sig som en liten rar korv runt hennes vrister.



Min Pappa brukar berätta om en person som hade ett paket med avföringsprover, på väg till sjukhuset skulle han titta in till en bekant. Lämnade paketet i trappuppgångens fönster av förklarliga skäl. När han kom ut var det stulet!


 Pussen då   !

Av Li-Lo - 7 april 2011 21:14

hos människor över tjugofem.

Fast det kan ju vara bra att veta för dem som tycker det är pinsamt,

att  tanter, farbröder, mammor, pappor ja till och med gummor och gubbar kan bli pilska så det bara tjongar om det ibland eller till och med allt som oftast!


           Så det så!


Men allt som används nöts och behöver underhållas.   

Det var därför jag tänkte detta med knipkulor skulle kunna vara en bra idé.

Jag tänker verkligen inte delge er om de har fungerat, det håller vi inom familjen.


Men jag tänkte nyss på när jag köpte dem. Jag hittade nån hemsida och surfade runt. De som hade handlat tidigare  kunde lämna omdömen och betyg.

Jag tänkte inte på det då, men idag slog det mig att en sak flera tyckte det var trist, var att de förlorade färg.....


Ursäkta mig!

Där de ska vara är det jävligt mörkt och är det inte det, alltså om det förekommer ljusinsläpp, så hjälper nog inga kulor?


Bara en tanke..


Pussen då   


Av Li-Lo - 7 april 2011 13:29

 att det är exakt ett år sedan jag krystade ur mig det första inlägget på denna blogg.    


Det gick lite lättare än detta men mitt reslutat blev inte riktigt  lika gulligt heller?   


Antalet läsare är fortfarande skrämmande lågt, med tanke på alla de visdomar, klokheter och lustigheter jag levererar.    Inte vet jag hur jag ska få det att öka heller, om inte ni trogna och tappra hjälper mig genom att tvinga alla ni känner att läsa!


Jag är dock ganska självgott stolt över min ettåring.

Tycker själv att jag har en lagom trevlig blandning av ämnen här, men kanske skulle jag knipa fler läsare om jag specialiserade mig? 

Fast då skulle ju inte bloggen längre vara jag, eftersom jag nog kan kategoriseras bäst som en Trivial Persuit- personlighet. (ännu ett nyuppfunnet ord!)

Kan lite av varje om det mesta, men djupdyker så gott som aldrig i något ämne eller någon sysselsättning. Således ledde ingen av de fritidssysselsättningar jag ägnade mig åt som barn och ung åt proffsverksamhet.

Jag spelade hyfsat bra fotboll   , plinkade på gitarr i flera år med hyfsat resultat, jag spelade lite teater och knöt några halvbra knopar i scouterna. Jag lärde mig grunderna i matlagning och la till lite extra, men blev ingen kokerska.

 Jag var lite lagom politiskt engagerad (kanske lika mycket för känslan, festerna och killarna som av den äkta övertygelsen?)


Jag är likadan idag, det är nog därför mitt jobb passar mig så himla bra. En himla massa att ha en hum om, men inga djupkunskaper.


Men nu struntar vi i alla funderingar och smaskar i oss tårta!

 

Sen skuttar jag glatt vidare i mina ”masai-skor” de är än så länge både sköna och mycket lättare att gå i än jag trodde, återkommer om dessa.


Pussen då    en extra fin idag, dagen till ära!

Av Li-Lo - 6 april 2011 14:50


Hopp


om att det inte blir evig vinter i år heller.

Jag blir dock fortfarande lite förvirrad ibland  när jag ska gå till tunnelbanan, det känns som något fattas i miljön, tills jag inser att det är snöhögarna. Jag saknar dom inte och skulle jag göra det har jag några säkra platser jag vet att de finns kvar på ännu ett tag.


 Just nu hoppas jag också jättemycket på att skorna jag köpte på lunchen ska vara sköna och bra för mina ämliga fötter (ni minns väl att jag har ”Vääldigt konstiga fötter”?) samt kanske bra för min rygg och mina knän också.  

Det är alltså ett par kopior av Masaiskor jag köpt.


Kärlek    

 

Det finns en hel massa olika människor och saker jag känner kärlek till.

 När jag promenerar/traskar/vandrar med musik i öronen, känner jag väldigt stor kärlek till den man som en gång gjorde en jättebra musikblandning till mig, en del av de låtarna ger verkligen det helt perfekta gunget!




 Olika bloggar(e) t.ex Moma och Calles mat samt det faktum att min familj blev lite större (och hungrigare) för ett år sen har gjort att jag återfått mycket av min kärlek till matlagning. Allt oftare längtar jag till att stå vid spisen och pyssla.


 Självklart växer också kärleken till Make mer och mer, nu när vi får så mycket tid tillsammans. Nej! det är inte rosenrött alls, vi har nog våra stunder vi också..


 Det finns många andra människor jag älskar, massor faktiskt, men det tar vi en annan gång.



Tro

 

 

Jag väljer att fortsätta tro på att de flesta människorna är goda.

 Sen tänker jag tro på att det som hänt i arabvärlden är ett tecken på att det går att förändra och förbättra världen.

 Min tro på att det ska bli en perfekt helt lagom sommar är orubblig år från år.


Jag tror också:

att jag ska hinna ”bada färdigt”   

att det kommer växa chili av alla de sorter så det knakar på min balkong

  samt lite annat vackert och gott.

att det blir en supersommar, att jag ska må superbra och känna mig pigg, ung, stark och vacker!


Pussen då   !



Av Li-Lo - 5 april 2011 21:16

  Som ni inte sett, en älg till exempel, det var Makes första besök på Skansen, han var imponerad!   Förra vintern, min kompis Flisan njöt   Min pappa inför ett uppträdande vi uppförde på en fest i Värmland  Jag på jobbet för några år sen, seriöst lyssnande!


  Island        Maten de flesta av er inte fick smaka när jag fyllde 50, gud va gott det var, mums!   Jag precis innan jag blev FRU  !!!

Syns det att jag är lite nervös ?


Av Li-Lo - 5 april 2011 14:20


Blir jag irriterad på saker och ting, ibland även på folk och fä. Eller kanske inte irriterad är det rätta ordet?   

Jag känner mig snarare förvirrat förundrad över hur saker och ting ligger till, är, fungerar eller framför allt inte fungerar.

Över hur andra väljer att uttrycka sig och hur de kommunicerar med andra.


Idag ringde jag (!) till den myndighet som ska svara på om Make får stanna ett år till eller inte. Hans tillstånd gick ut i februari och vi sände in ansökan i slutet av december.

Då fick vi ett brev med två papper, på det första meddelades stolt att myndigheten numera minsann skriver på båda sidorna av pappret plus ett annat papper som bad oss betala avgiften.

Det gjorde vi och fick ytterligare ett brev, först ett papper som talar om detta med miljövänligheten i att skriva på båda sidorna av ett papper, samt ett till som talar om att vi betalt. (början av januari var det då)


Sen har vi väntat och väntat, jag har letat fram informationen att han inte behöver vara orolig eftersom det gamla tillståndet gäller tills beslut fattats. Jag har kontrollerat på myndighetens hemsida minst en gång i veckan, men inget har hänt. Nu har det gått två månader utan förnyat tillstånd, så jag tog och ringde dit.


Jag var inte otrevlig eller stressad, jag ville bara veta.


”Det tar ju tre månader efter att tillståndet gått ut, innan man får en handläggare”

”Jaha, ja då kanske det är lika bra att skicka in nästa ansökan direkt när vi får besked?”

”Nä, skickar ni in den för tidigt låter vi den ligga”      

”Men varför informerar ni inte i brevet om att det kommer att ta så lång tid?”

” Det får du prata med min chef om ”

(det är INTE ett dugg självklart att det ska ta ”tre månader över tiden” innan man får en handläggare tycker jag)


Ringer chefen:


”Vad har ni för ärendenummer” vill hon veta när jag frågar varför det inte står något i breven de skickar.

Jag talar om att jag inte har frågor om just vårt ärende, jag vill bara tala om att jag tycker det vore fiffigt om de gav lite mer information i breven de skickar ut, eftersom det är så svårt att ringa och till och med maila till myndigheten.

”Det går inte, sånt kan inte assistenterna göra, de bara skickar ut information om att brevet kommit”

Båda kvinnorna var i total försvarsställning hela tiden. De kunde väl ha försökt lyssna på mig? Jag var inte hetsig, irriterad eller sur. Jag KRÄVDE ingenting, jag ville bara veta och tala om att jag tror det skulle kunna bli bättre.


Det måste ju verkligen vara något fel på deras arbetsmiljö och rutiner när de direkt hamnar i det läget?


Jag tänker på de som ringer till mitt arbete.

Det kan nog hända att jag någon gång låter lite trött, blasé eller lite, lite irriterad, men jag brukar i alla fall LYSSNA! och jag kan faktiskt (till en viss gräns) förstå att vissa blir rättshaverister när byråkratin blir övermäktig.


Igår eftermiddag var jag nedlusad med ”tokar”, en gammal återkommande som ringde och hamnade hos mig minst fyra gånger, otrevlig från första stavelsen och totalt oemottaglig för förnuft och kunskap, det är bara:

 ”koppla mig till Någon, Vem som helst”


Sen en ung man som började med att säga

”Jag har ADHD, så jag gör inte saker på samma sätt som alla andra. De säger att jag måste lämna in en blankett där och där, men det SKITER jag i”

Jag lirkade och pratade och försökte få honom att förstå att han kanske måste göra som alla andra trots allt, då gapade han naturligtvis om att jag sitter på höga hästar och tror att jag är nåt.


Med oss proffstelefonister är det ju så att vi inte lägger på luren hur otrevliga de som ringer än är.

Inte förrän de går till rena personangrepp, blir helt oanständiga eller helt enkelt inte går att få ur vad de egentligen vill med att ringa till oss.

Däremot får ju de som vi kopplar samtalen vidare till göra det….och när dom gör det, gissa vad som händer då???


Pussen då   ! 



Av Li-Lo - 4 april 2011 15:16

(eller Ingvar Kamprads över-kvinna?)


Det var det här med att jag skulle åka till IKEA för att köpa en STOR kastrull/gryta. Jag har kollat deras hemsida och jaa, de har stora fina kastruller som jag gärna skulle vilja ha. De har flera olika till ett bra pris, det tänker jag inte förneka.


 


 Men se här kommer det KLOKA :


Jag insåg att ett IKEA-besök troligen inte skulle stanna vid att jag går in där, hämtar en gryta, betalar och går ut?

Med all säkerhet skulle ett sådant besök få mig att plötsligt behöva saker. Jag menar man får ju passa på, när man ändå är där?

Dassborste, handdukar, VÄRMELJUS och en och annan oväntad liten pryttel skulle med all säkerhet slinka ner i den där förbaskade kassen. Jag skulle förresten säkert lyckas med att tycka att jag har behov av även en sådan.   


Å sen skulle jag ju vara så hungrig eftersom jag åkt direkt efter jobbet att jag antingen skulle äta och/eller fika på restaurangen eller köpa mig två-tre korvar när jag äntligen stått i klart i kön och fått betala (och misstänker att jag kanske skulle hittat fler ”bra-å-ha” medan jag väntade på min tur.) I värsta fall skulle besöket ta så lång tid att jag skulle behöva både och?

Å sen skulle jag bli jättesen hem och inte orka laga mat åt de i familjen som inte var med, för att Kamprad sugit musten ur mig. Alltså skulle jag köpt med mig något ur Ingvars läskiga färdigmatsortiment, eller köpt take-away på hemmaplan senare.


Men se där fick du fikon Ingvar lille!!!!


Jag gick till Classe och köpte min 7-liters gryta på lunchen.   

En vanlig plastpåse att bära den i slog jag till på, men se där var det stopp. Inköpet gjorde mig inte sugen på korv, jag kände inget plötsligt behov av papperservetter och va fan ska jag med värmeljus till i sommar?


Det är inte de stora inkomsterna man blir rik av, det är de små utgifterna…   


Pussen då   !

Av Li-Lo - 3 april 2011 19:42



Det ÄR en konstig känsla att fira sin storebrors 70-årsdag.  




På något sätt mycket konstigare än det var att fira pappas 89-årsdag nyligen.

Föräldrarna har ju alltid varit gamla, brorsan har visserligen alltid varit äldre, men nu är ju han också gammal. Det gör det på ett helt nytt sätt svårt att förneka att ungdomen delvis lämnat även mig  !


Tur att det är trevligt med kalas, när jag väl kommit igång med att mumsa lax och potäter, slutade jag genast tänka på detta med ålder och njöt i stället av att vara tillsammans med de som tillhör min familj.

Fyra av mina fem syskon var på plats:

    (en svägerska ville också vara med på bild    )

  Mambo-sonen, Mamma och Pappa

 

samt lite andra ungar och deras ungar.

Mat och babbel, bubbel och pingpong, dessert och barn TV, godis och hundliv. Som det ska vara på ett släktkalas, rörigt, högljutt, kletigt och avslappnat.

 

Make fick till äntligen sin födelsedags/julklapp, den har varit på väg länge. Men nu var fårskinnet färdigt och levererades av syster min, så nu slipper jag det tjatet   


Idag trodde jag på att det skulle bli den här utlovade vårvärmen, men fick nöja mig med gråmulet traskande.  Vad kan vara en bättre plats att traska på när det är grått ute än Skogskyrkogården? 

Jag bor ganska nära och det händer då och då att jag cyklar eller traskar där.

Idag beundrade jag de enormt höga tallarna som finns där. Tallar är läckra träd tycker jag, deras höga kala stammar har ett speciellt sätt att fånga ljus, de blir nästan rosarött självlysande. Som vanligt morsade jag på morfar och mormor när jag ändå var där.


En timme var jag ute och gick, vilade en halvtimme och sen har jag lagat pilau, enligt Moma. (hon har allt fått fart på mitt matlagande denna dam, tack för det  )  Som vanligt råkade jag ta i lite extra vad det gäller mängden och som vanligt rymdes det inte i grytan. 


 



Nu är det lilla frun som ska fara till IKEA, det här fungerar inte längre.

Den stora gryta jag har passar inte alls till plattorna och det blir ALDRIG klart...

Nåväl trots att vi fick vänta så blev det gott och mycket och vi åt som tre skogshuggare, som vanligt. Nånstans kan jag förstå att Mambo-son och jag kan göra det, vi har ju liksom nånstans att stoppa all mat vi trycker i oss, men var Make gör av sina jätteportioner, ja se det har jag ingen aning om, han är ju smal om midjan som en fotomodell, den rackaren   !


Pussen då  !




Presentation


Är det nåt som gör mig glad, så är det KOMMENTARER!!!
Jag besvarar dem alltid HÄR på plats.

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4 5 6 7 8
9
10
11 12 13 14 15
16
17
18
19 20 21
22
23 24
25
26
27
28 29 30
<<< April 2011 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Gästbok


Skapa flashcards