Det är en del som inte känns så bra.

Min lilla mamma ringde i lördags kväll, den sista av hennes ”tjejer” har gått bort.

Lilla ”Tant Guld” som mina killar döpte henne till, när de var små. Jag hade velat åka och krama om min mamma, som förlorat sin sista tonårsväninna. Men eftersom jag inte känner mig helt frisk och mamma är rätt uschlig tyckte jag det var bättre att låta bli.

Denna lilla Tant var en inspiration när jag skrev denna berättelse. 

Smaragddamen

I morse läste jag detta

Jag blev iskall inuti och tappade liksom farten en lång stund efteråt. Måtte nu den lilla killen hämta sig på alla sätt. Även om jag inte känner familjen annat än genom bloggande  och ett jättekort möte, är jag säker på att han inte kan ha bättre människor runt sig för att hjälpa honom.

Många varma tankar går till honom och de som stöttar honom.

Helgen blev i alla fall hyfsad

Lördagen blev i princip som jag hade tänkt mig, frukostfrallorna var både varm, goda och spred en ljuvlig doft.

Hittade en trevlig och pladdervänlig promenadkompis, tack Moma!

Länge sen jag vandraden en sån promenad i så krispigt väder, kalla tår och rodnande kinder hade jag när jag kom hem.

Jag hade gott om stillsam läs- och vilotid tid i sängen med BÅDE lite godis och lite nötter…

Den lilla lammrumpan som gonat sig hur länge som helst i ugnen åt vi tillsammans med :

En trevlig middagsgäst, ugnsrostade potäter, morötter, palsternackor och zucchini, en liten form med sötpotatisstompa toppad med fetaostgrädde, en liten sallad samt en varm och en kall sås.

Sen har det varit söndag också.

Städdag! Osamsdag! Irritationsdag!

Ensam, ilsken, bitter” varför i hela friden gifte jag mig-promenad”!

Det går ju över, som vanligt och som tur är! Han behöver ju bara le   !

Resten av söndagen under en filt i soffan, jag mår inte så himla bra, så jag avstår från pussandet den här dan, men ha det så gott ändå alla gullungar!