Jag hittat, tror jag skrev den som ett svar på elaksinnade insändare om föräldrar som "inte bryr sig" i en dagstidning. Jag minns tyvärr väldigt väl hur ledsen sådana åsikter gjorde mig.

Min tonåring strular, jag bryr mig!

När jag läser insändare, avlyssnar samtal och hör debatter hör jag ofta ilskna röster som undrar om ”dom där ungarna” inte har föräldrar som bryr sig. Jag är säker på att många av oss gör det. Dessutom lider vi, plågas, våndas och mår oerhört dåligt över att vi förlorat kontakten med det barn vi fortfarande älskar och vill allt väl i världen.

Många av oss har tillbringat sömnlösa nätter då vi gråtit, oroat oss, grubblat och rannsakat varje skrymsle och vrå i minnet och samvetet. Letat efter varje tänkbar möjlighet till förändring, försökt hitta den dag då vårt älskade barn förvandlades till någon vi inte känner igen. Minns hans eller hennes varma kropp och tillitsfulla blick som nu förvandlats till en känslokall främlings, som med förakt stirrar hatiskt på oss.

Tror ni att någon förälder önskar se sitt barn hamna snett? Jag har mycket svårt att tro det. Det finns så många faktorer som spelar in, jag tvivlar på att bristande intresse, ansvar och kärlek är de största. Däremot är jag övertygad om att ingen förälder orkar hur länge som helst. Att då behöva slåss mot misstro, anklagande blickar och besvärande tystnad från bekanta, grannar arbetskamrater samt myndighetsrepresentanter kan vara mycket tungt. Det är för övrigt inte möjligt att styra och kontrollera en tonåring dygnets alla timmar.

Avsaknad av empati, oförståelse och förakt hjälper inte någon till förändring. Den som hamnat snett och fastnat i ett felaktigt beteende behöver mycket hjälp. Det kräver tålamod, kunskap och massor av empati. Hela familjen är ofta i behov av stöd och hjälp; belastningen och sorgen kan vara outhärdlig att handskas med. Jag undrar hur många anhöriga i Sverige som är sjukskrivna en vanlig dag? Det är omöjligt att orka fungera i vardagen med arbete, vardagssysslor och att dessutom fungera som stöd och hjälp för övriga familjemedlemmar.

Varje dag jag ser barn och ungdomar som ännu inte fått hjälp sörjer jag med dem och deras föräldrar, och hoppas innerligt att de ska få chansen till en förändring i sina liv. Samt att de ska slippa känna förakt och brist på empati från omgivningen.

 Kanske jag skulle formulerat mig lite annorlunda idag, men så här kändes det just då.

Pussen då   !

Så skulle någon annans Bottennapp i går varit min Höjdpunkt.

Men, nu är jag ju inte det (elak) utan tycker förbaskat synd om dom och är väldigt glad över att jag inte är i deras kläder.

Igår morse klockan fem åkte ett mig närstående par till Arlanda för att avnjuta en lite dyrare, exklusivare semester på en spansk ö.

Himla otur är väl det minsta man kan säga, eftersom deras resa gick iväg i förrgår!!!!

De hade helt enkelt tänkt fel, läst fel eller inte tänkt alls?

Det visar sig också att, har man köpt en charterresa är det inte ens idé att leta efter ett billigt flyg till destinationen, eftersom man förlorar både hotellrum och återresa om man inte är med på nedresan.

Nu befinner dom sig på sitt lantställe i norra skärgården, visserligen trevligt, men betydligt mindre varmt och soligt! (och kanske inte världens trevligaste stämning heller??)

Stackars, stackars dom   !

Pussen då    igen !

Jag är alltså en person som skriver dagbok. Det har jag gjort sen jag var tonåring.

Det är inte så djupt eller allvarligt, men ibland sätter jag mig och läser igenom och det kan vara ett bra sätt att minnas, plocka fram ögonblick och känslor som lätt glöms bort annars.

Gör jag något extra, som en resa brukar jag ta en liten skrivbok med så att jag kan skriva lite mer och kanske flera gånger dagligen.

Det jag kommit på att jag ska försöka göra i år, är att varje dag skriva upp något som gjort mig glad, berört mig positivt på något sätt, alltså:

"Dagens Höjdpunkt!"

Gårdagens blev:

Strömmen i Stockholm tidigt på morgonen! Det virvlande, kolsvarta vattnet. Ljudet som slog emot mig när jag kom ut ur genomgången i riksdagen på väg till jobbet! Så mäktigt!

Idag kan det bli:

 De enorma grupper av turister i Gamla Stan före åtta på morgonen som guidades runt i det kolsvarta mörkret. Jag tror de var ryska, men hade härlig musik i öronen, så det bygger jag enbart på mina fördomar om hur personer från Ryssland ser ut.

Här var dom, fast i mörker då..

Det kan vissa dagar kanske finnas anledning att även notera dagens

"Bottennapp?"

Fast varför egentligen? Varför hänga upp sig på sånt som inte varit bra?

Jag tror jag tar och skiter i det, faktiskt!

Kanske..  "Dagens tankeställare?" i stället?

Något som jag bör ta med mig från dagen som varit, något jag bör fundera över, något jag borde tänka mer på innan jag fattar beslut?

Det ska jag fundera lite på, tills dess

Pussen då   !

Det gamla innehöll stort och smått.

Störst var det förstås att Make fick uppehållstillstånd.

Jag vågade knappt öppna kuvertet

när det äntligen kom från Migrationsverket. Sen kastade jag mig på telefonen och sa bara ”Nu kan du börja packa!”

Det hade varit en förbannat tröttsam väntan, helgen innan beskedet kom var jag helt knäckt, sov ingenting och mådde inte bra alls. Så när det äntligen var klart kändes det som om tusen stenar föll från hjärta, mage och hjärna.

Sen var det ju en jättelång väntan igen, innan han äntligen kom (i realiteten bara sex veckor, men det kändes väldigt långt då)

Bara för att göra det lite extra trevligt att få träffas såg flygbolaget till att han inte rymdes på planet från Spanien och vi fick åka fram och tillbaka till Arlanda, innan han äntligen landade vid 22-tiden.

Sen….Myyyyyyyyyyyssssssssss           !

Stort var också att mina föräldrar flyttade från huset de köpte 1960. Syster med make köpte det, så jag behöver inte känna att det försvann ur livet heller, det var en bra lösning.

De Gamle trivs så bra i sin lilla lägenhet, vilket känns väldigt skönt för oss alla.

Att besöka sonen på Gotland kändes viktigt och var dessutom riktigt trevligt.

Att vi lyckades odla fram Bittertomater på balkongen var roligt och förvånade fler än oss.

 Dessutom har Apbrödsträden överlevt, det ena har tappat alla blad, men har börjat få nya.

Simma hann jag en del, men det hade verkligen inte skadat med mer ljuvliga stunder i vatten.     

Cyklade gjorde jag på tok för lite.

Jag lärde mig en del nytt om ditt och datt, och glömde en himla massa annat.

Det nya året…

Löften avger jag inte, men jag har en del förhoppningar, önskningar och tankar om det år som nyss satt fart.

Jag hoppas att Make blir klar med sin SFI och att han kommer att trivas på sitt nya ”Instegsjobb” som han börjar på onsdag.

Ännu mer hoppas jag att det inte blir något krångel med ansökan om förlängt uppehållstillstånd..

Tålamod i massor vill jag ha, det är inte alltid lätt att hitta, varken på jobbet eller privat.

Att minnas att Make och jag har olika bakgrund, att våra erfarenheter är väldigt olika behöver jag påminna mig om, ofta!

Slippa bli en av dem som ska sparas på och bli arbetslös vore skönt.

Röra mig mera, inte träna, det är inte ens någon idé att jag inbillar mig att det skulle bli av. Promenader, cykelturer och simturer    är rimligt att tro att jag ska göra.

 (Funderar mer och mer på att göra ännu ett försök att sluta röka..   )

Laga mer ordentlig mat och baka matbröd oftare, men äta mindre av det goda, njuta mer av mindre portioner liksom.

Sen önskar jag av hela mitt hjärta att Mambosonen får ett fast jobb och ett eget boende!!!!

Han är världen snällaste och gulligaste, men nää, man ska INTE bo hemma när man är 21, nej!

Att solen skiner hela min semester,

 att vi kommer iväg till Västkusten och alla gullungar där

 att vi kan spara pengar så vi kan resa till Gambia nästa vinter

att alla jag känner får vara friska, glada och lyckliga

 att det blir revolution (eller i allafall omval) så vi får en annan regering vore ju andra trevliga saker som skulle kunna hända!

Pussen då   !