Jag kan väl ha varit 8-10 år, tillbringade några sommardagar hos min storasyster (som vuxit upp i en fosterfamilj på västkusten). Min syster är alltså 16 år äldre och fick barn tidigt, den äldsta är bara 2 år yngre än jag. Hon har alltid känts mer som en kusin, än någon jag är moster till.

Vi befann oss i Frillesås, en liten ort vid kusten norr om Varberg. De flesta somrar stannade vi där ett eller ett par dagar, som vanligt på väg söderut för ännu en campingsemester.

Den här sommaren tror jag pappa kört ner oss (mig och min andra storasyster) lite tidigare och sedan farit hem igen för att fixa till ännu någon fiffig nyuppfunnen detalj i campingutrustningen. Samt kanske för att slutföra något jobb och förstås fylla bilen med resten av familjen:  mamma, två bröder, hund och packning.

Dagarna i Frillesås var sorglösa, självklart badade vi och fiskade småkrabbor varje dag. Som slängdes tillbaka i havet när baddagen var slut

Vi samlade av någon outgrundlig anledning även gräshoppor i burkar. Det finns ju ingen vettig anledning till att ha gräshoppor i en burk, troligen var det själva jakten och den rätta snitsen för att få tag på dem som lockade?

Vi var myggbitna, knäskrubbade  och lite lortiga. Nivea i den blå burken var inget vidare solskydd, så våra näsor flagade och axlarna kliade av solsveda och saltvatten.

Vi plockade bär och strosade runt bland stugor och hus.

Det var överhuvudtaget ett väldigt strosande när jag var barn, inte bara i Frillesås. Vi strök alltid omkring överallt och här och där. Kollade lite på ditten och glodde lite på datten. Vi gick hit och dit och fram och tillbaka, ytterst sällan den snabbaste eller genaste vägen.

Till huset hörde ett ljust grönt utedass, två-håls om jag minns rätt. Man tog sig dit över liten stenhäll, det var knotiga tallar och enar på sidorna av stigen. Vi tillbringade en hel del tid där inne. Gick alltid dit i sällskap min systerdotter och jag.

Privat och avskilt, dessutom luktade det inte alls skit på det torrdasset, det luktade torkad frukt. Katrinplommon, äppelringar och doften av skrynkliga aprikoser slog emot oss innan vi ens hunnit ända fram.

Kanske var det så att min systers fosterföräldrar som ägde stället hade magproblem och snaskade i sig detta varje dag? I alla fall är det en doft jag fortfarande förnimmer varje gång jag åker dit, även om torrdasset är rivet för länge sedan.

Jag tyckte också det var väldigt lustigt att västkustborna sa WC även om detta utedass. Storstadsbo och välinformerad visste jag ju att det var engelska för vattentoalett!

Jag minns inte att det lagades mat, att vi satt tillsammans och käkade. Jag kan ha fel, men kanske var det förståndiga vuxna runt oss som insåg att vi inte skulle svälta ihjäl utan regelbundna matvanor några enstaka sommarveckor? Att vi fick ta en macka eller matrester när vi passerade på våra strövtåg och så var det bra med det.

Men ett starkt matminne har jag från den veckan. Tillsammans med en annan familj åkte vi i en liten båt med utombordsmotor till en ö. (det kan ha varit Vendelsö)

Båten var troligen överlastad och förmodligen hade vi inga flytvästar heller. Vi tillbringade hela dagen där, strosade runt. Skatterna bland skräpet som flutit i land inspekterades och värderades. Ett och annat ansågs värdefullt nog för att föras med hem. Skelett och halvruttna fågelkadaver förenade oss i äckelrop. Vi badade i våra konstant fuktiga badkläder och trampade oss tillbaka upp på stranden med svart knastertång under fötterna.

Sent på eftermiddagskvällen tändes en eld på stranden.

En stor kastrull med potatis (troligen nyskördad) blev kokt i havsvatten och falukorvsskivor frästes i medhavd stekpanna.

Ingen annan gång i livet har jag ätit så god potatis eller tuggat i mig sådan fantastisk falukorv.

Soljummen blandsaft ur plastmugg därtill, herregud vilken kulinarisk upplevelse!

Som vuxen har jag förstås fattat att vi var så hungriga att vad som helst hade varit gott, men då, just då var denna måltid en ljuvlig extraordinär upplevelse.

Pussen då   !

(bilderna har jag lånat på Google, och jag är medveten om att andra som tillbringade dessa dagar med mig, kan ha upplevt dem annorlunda)

 

Anna Larsson

20 januari 2011 19:45

jag är livrädd för krabbor o:
en gång när vi fiskade krabbor så kom en springandes i sidled mot mig och gud så jag skrek. och alla på bryggan skrattade åt mig... :(

http://annaochkent.bloggplatsen.se

Li-Lo

20 januari 2011 20:16

Oj ,det var inte meningen att skriva en skräckberättelse : )

 

mittbarnharborderline

20 januari 2011 20:09

:) Vilken underbar berättelse. Barndomens somrar susade förbi. Blå Nivea burk och fuktiga badkläder. Ute och här och där hela dagarna. Det var underbart.
Tack för påminnelsen.
Kram på dig.

http://mittbarnharborderline.bloggplatsen.se

Li-Lo

20 januari 2011 20:15

tack för den trevliga kommentaren! Visst är det lite härligt att minnas de där sorglösa dagarna

Kram

 

Mikaela

22 januari 2011 17:12

Din berättelse ger mej samma känsla som Astrid Lindgrens, ungar som fick vara i fred och upptäcka världen utvecklas, men inte övergivna. Och så får den ju mej att längta till sommaren.

Li-Lo

22 januari 2011 18:01

Jag kan tycka så synd om dagens barn, som ständigt övervakas. Själv tjatade jag på mima att leka och bygga kojor i skogen.
Vem längtar inte till sommaren???

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Undrar hur många gånger jag har hört det under mina nästan 20 år på den här arbetsplatsen? Och troligen alla andra som arbetar i offentlig förvaltning.   Vanligtvis betyder det att personen i fråga anser att jag ska göra precis som den ...

    Nu har det varit rättegång och domen kom häromdagen. Det var min första erfarenhet av rättssystemet. En utmattande, krävande och lång sådan. Alltså, egentligen var det ju bara tre och en halv timme, men den tiden sög musten ur mig, på så må...

Jag behöver det, och varje enda liten gnutta av att någon annan kan känna igen sigoch kanske kan leda till att de tar klivet är så mycket värd, så mycket! Allt handlade om att till varje pris stanna kvar i Bubblan.   Den Bubbla vi hade från bö...

  Varför kastade du inte ut honom första gången?   Jag inser det är helt obegripligt för många vad som händer i ett förhållande med en man som misshandlar psykiskt och fysiskt. Det är något jag verkligen förstår, för hur skulle man kunna fatta?...

Små saker händer.     Det börjar ta sig på balkongen, även om de senaste dagarna inte precis inbjudit till långa sittningar. Annat var det förra helgen, då kunde jag sätta mig och avnjuta     en dansk vän. Vi trivs bra ihop, lagom mjuka...