Att avsluta en relation som skadar mer än den ger. Det är så självklart att man inte ska vara tillsammans med någon som tar mer än den ger, eller hur?

Jag har klarat av det förut, brutit med den som bara gjort mitt liv värre och svårare än det är utan den.

Visst har det gjort mig ledsen, upprörd, förvirrad och fyllt mig med saknad och vemod.

Men jag har ju gjort det. Det har inte alltid varit män, det finns andra jag valt bort för att de inte gjort mig annat än illa. 

Sen var det ju den här andra relationen som jag försöker avsluta just nu. (Oj, jag är ju för sjutton nästan bigamist!)

Vi har varit tillsammans länge, alldeles för länge. Ända sen jag var i nedre tonåren har vi umgåtts dagligen, med några små korta avbrott.

I glädje och sorg har vi hängt med varandra.

På sista tiden har vi mest träffats ute, men jag har så gärna stått ute i alla väder för att vi ska få en stund tillsammans. Många gånger har jag tänkt att det inte är bra, att det känns som om det är något unket och sorgligt hur vi stulit de här korta stunderna av njutning tillsammans.

Så fruktansvärt medveten jag varit om att det inte funnits någonting vettigt alls med den här relationen, att den skadat mig på så många fler sätt än någon annan relation någonsin gjort.

Ändå tänker jag just nu på alla mysiga stunder vi haft tillsammans, hur jag inbillat mig att jag mått bättre av våra möten.

Fan också, att det ska vara så svårt att sluta röka, men som sagt:

Jag har väl för fasen gjort slut med elakingar förr, så det så!

Pussen då   !

(bilderna har jag lånat på google)