kucke-li-lo

Alla inlägg den 5 januari 2011

Av Li-Lo - 5 januari 2011 18:50

och jag vill gärna att de av mina få men trogna läsare som inte kollat i kategorin "fåfänga författardrömmar" gör det och ännu hellre att ni reagerar och kommenterar dem, tack!



                         Dags för något nytt



I lägenheten som aldrig verkade bli färdigmöblerad stod jag mitt på köksgolvet, plastmattan klibbade mot mina bara fötter. Jag suckade tungt och funderade ännu en gång på hur jag skulle forma mitt nya liv. Nu var det snart ett år sedan jag flyttade från vårt radhus, lämnade Jonas och vårt tomma, gråa, barnlösa äktenskap. Genom gemensamma vänner hade jag hört diskreta antydningar om att han allt oftare hade besök av en kvinna, jag ville egentligen inte höra, men av någon anledning kändes det bra. Jonas har aldrig haft behov av förändring, så länge allt flöt på i kända trista fåror var han nöjd. Så att han såg till att ha sällskap av en ny kvinna, det unnade jag honom. Tänkte med en smula medlidande på kvinnan, och hoppades för hennes skull att hon var nöjd med lite.


Jag hade haft så många idéer och planer när jag köpte den här lilla tvårummaren. ”Äntligen får jag tid att göra allt det där som Jonas aldrig tyckte om, gillade eller ansåg vara lämpligt” Men hittills hade det inte hänt mycket. Jag hade svårt att ta initiativ, att tro på mig själv och min förmåga. Jonas har aldrig, aldrig varit nedlåtande, dryg eller på något sätt förminskat mig som människa. Under våra år tillsammans har jag alltid känt att Jonas respekterat mig. Men jag ville ha mer. Jag ville uppleva nya saker, pröva nåt nytt ibland. Åren som gått kändes som en ändlös räcka av middag hos svärmor, ärtsoppedoft på torsdagar, lilla köttbiten och vinflaskan på lördagar. Umgänget med våra vänner, jag orkar inte ens tänka på deras präktighet och statusjakt, deras likadana radhus, deras flottiga grillfester på sommarhalvåret. Tillkämpade leenden, vuxna karlar i klämkäcka grillförkläden och kvinnorna i sommarslingat hår, vaxade ben och diskret lagd sommarmakeup. Hur jag klarat mig genom alla dessa tillställningar utan att spy upp mangosalsa och karré över dem alla, vet jag inte idag.


”Nähä, här ska inte slösas bort ännu en lördag, dags att ta en promenad, ännu ett sätt att försöka rensa hjärnan och få nya intryck” Jag klädde på mej och smet ut genom porten, där det för ovanlighetens skull varken doftade thailändsk fisksås eller kattpiss. Annars var omvärlden förvånansvärt lik den jag lämnade igår när jag som vanligt försvann in i lägenheten efter jobbet. Lördag, långpromenad, gott om tid. I utkanten av stan höll just ett nytt område på att växa fram, det verkade bli rätt trevligt där, tänkte att jag skulle se hur långt man kommit sen sist. Trettio minuters händelselöst traskande senare såg jag att det verkade som om man nu flyttat in i området. Mellan husen fanns fortfarande lerpölar, sandhögar och kvarglömt byggmaterial. Jag strosade runt, härligt att nyfiket kunna glo på allt som folk bar ut ur bilarna som med jämna mellanrum stannade utanför portarna. Fult, snyggt, gammalt, nytt, slitet, leksaker, träningsredskap och hundkorgar. Sällan är man så blottad för omvärlden som vid en flytt. Allt som inte packats i kartonger exponeras ogenerat. Varsågod! Här har ni vårt liv, inte ens den där gamla äckliga toaborsten som borde ha kastats innan flytten kan man dölja.  Ingen hinner skämmas, det viktiga är att det blir klart någon gång, så man får stänga dörren om sig i det nya hemmet.

   Nu fanns inga fler hus eller flyttlass att glo på, bara åkern bakom husen som skiljde området från motorvägens eviga susande av bilar. Jag hörde suset, men det var inte det ljudet som fick mig att titta bakom det sista huset. ”Jävla hammare, fattar du inte att du ska till spiken, jag måste faktiskt göra klart det här innan det blir mörkt!” Ett litet pyre hängde fast i skaftet till en alldeles för stor hammare. Runt honom låg brädor, bitar av spånplatta, några trasiga lådor och en bit av en solkig plastmatta, i exakt samma mönster som den i mitt trista kök. Krabaten verkade inte märka min närvaro, tog hammaren i båda händerna igen, tungan höll han rätt i munnen och smällde till. Spiken sjönk in en halv centimeter i brädan och han tittade triumferande på vad han åstadkommit. Sen höjde han blicken och fäste sina gröna ögon på mig. ”Såg du, jag träffade, nu är det snart klart, då kan min kompis bo där. Om du hjälper mig att bygga får du komma på festen vi ska ha” ”Oj, det var snällt, men tror du din kompis vill att jag ska komma då?” ”Jaa, han vill allt som jag vill, det är därför jag måste bygga ett hus till honom. Mamma och pappa sa att han inte skulle följa med när vi flyttade, att jag skulle säga åt han att stanna kvar i Flemingsberg, men jag vet att han smet in i bilen precis när vi skulle åka. Pappa har sagt att man inte ska ha osynliga kompisar när man fyllt sex år, men vet du vad, det struntar jag i. Jag vet att han vill vara med mig och Kurt vill vara med honom också. Men nu måste vi bygga, han blir lessen om han inte får sova här när det blir natten”

  Jag tyckte att detta var ett sätt så gott som ett annat att fördriva dagen, Kurt såg verkligen ut att behöva lite hjälp. Vi snickrade, bankade, vred och vände på bitarna och efter två timmars slit och pladder från Kurt ivriga mun fanns där ett litet, ja, inte precis hus, men en liten koja i alla fall. Kurt vände de där gröna ögonen mot mitt ansikte. Hans glädje visade gluggen där mjölktänder nyss suttit, på kinden fanns en liten blodig reva och det röda håret var svettigt. Åh, han var gudomlig, vilket litet charmtroll! Han tog mig i handen och sa:” Om vi frågar mamma får vi säkert gå ner och köpa glass, jag ska få veckopeng idag” Kurt och jag gick en liten bit, vände oss om och beundrade vårt verk, fortsatte sen för att fråga hans föräldrar om lov.

  De såg en smula förbryllade ut, och när jag fick syn på mig själv i badrumsspegeln genom den öppna dörren förstod jag varför. Jag såg ut ungefär som Kurt; smutsig, lite blod, träspån och barr i håret, byxorna hade fuktfläckar på knäna och tröjan var lite trasig mitt på magen. Trots allt lät de oss gå iväg, Kurt behövde inte använda sin veckopeng, det kändes härligt att få bjuda honom på vilken glass han ville ha. Vi satt där i solen och det kändes som om vi verkligen gjort oss förtjänta av njutningen och vilan. ”Du, det är jättebra att jag inte behövde betala, då kan jag spara och köpa en sovsäck till min kompis så han slipper frysa på vintern” Jag tänkte på vårt synnerligen dragiga och bräckliga bygge. Inte ens en hemlig kompis skulle klara en höstnatt i det bygget. Jag vet inte om jag tänkt innan jag öppnade munnen och vände mig mot den lilla killen bredvid mig. ”Din hemliga kompis kan få bo hos mig om han fryser” Kurts ansikte lös upp, hans glasskladdiga leende kunde ha fått en hel glassfabrik att smälta. ”Du är världens bästa riktiga kompis, han kommer bli jätteglad” Kramen han gav var hård, snabb och kletade ner min redan lortiga tröja, men den var äkta och den värmde!



Jaa, så blev det. När hösten kom gick jag varje lördag och söndag till bostadsområdet där Kurt bodde. Ibland lämnade jag Kompisen i kojan, andra gånger hämtade jag Kurt och de fick leka hos mig. Jag tog med mig Kurt och Kompisen på stan. Museer, bio och flottiga hamburgare blev en del av mina helger. Så småningom lärde jag känna hans föräldrar, hans mamma kom från Ukraina och hans pappa från Örebro. De hade få vänner här i stan och vi började umgås allihop. Jag lärde mig nya sätt att umgås, doften av rödbetssoppa och piroger och smaken av starkt sött te ersatte de fadda, menlösa smaker jag vant mig med under åren med Jonas.

    Kurt började skolan och efterhand bleknade kompisen och det var alltmer sällan han nämndes. Jag började läsa till byggnadsingenjör. När min examen var klar fick jag ett jobb i Ukraina. Kurt har fyllt 17 år, han har för länge sen glömt sin osynliga vän. Vi håller kontakten och till sommaren kommer han hit, eftersom  han ändå ska hälsa på  sin mormor och sina kusiner.


Huset vi byggde har rasat och försvunnit sen länge. Men någonstans bland fuktiga löv, grenar och en bit ful plastmatta finns spikarna kvar, de spikar som hjälpte mig att börja bygga mitt nya liv.



Mina meningar var: En nyligen frånskild kvinna vill hitta självständighet (sin egen plats i livet) och Kurt vill bygga ett nytt hus.


Puss igen då   !


Av Li-Lo - 5 januari 2011 10:06

Jag hittat, tror jag skrev den som ett svar på elaksinnade insändare om föräldrar som "inte bryr sig" i en dagstidning. Jag minns tyvärr väldigt väl hur ledsen sådana åsikter gjorde mig.


Min tonåring strular, jag bryr mig!


När jag läser insändare, avlyssnar samtal och hör debatter hör jag ofta ilskna röster som undrar om ”dom där ungarna” inte har föräldrar som bryr sig. Jag är säker på att många av oss gör det. Dessutom lider vi, plågas, våndas och mår oerhört dåligt över att vi förlorat kontakten med det barn vi fortfarande älskar och vill allt väl i världen.


Många av oss har tillbringat sömnlösa nätter då vi gråtit, oroat oss, grubblat och rannsakat varje skrymsle och vrå i minnet och samvetet. Letat efter varje tänkbar möjlighet till förändring, försökt hitta den dag då vårt älskade barn förvandlades till någon vi inte känner igen. Minns hans eller hennes varma kropp och tillitsfulla blick som nu förvandlats till en känslokall främlings, som med förakt stirrar hatiskt på oss.


Tror ni att någon förälder önskar se sitt barn hamna snett? Jag har mycket svårt att tro det. Det finns så många faktorer som spelar in, jag tvivlar på att bristande intresse, ansvar och kärlek är de största. Däremot är jag övertygad om att ingen förälder orkar hur länge som helst. Att då behöva slåss mot misstro, anklagande blickar och besvärande tystnad från bekanta, grannar arbetskamrater samt myndighetsrepresentanter kan vara mycket tungt. Det är för övrigt inte möjligt att styra och kontrollera en tonåring dygnets alla timmar.


Avsaknad av empati, oförståelse och förakt hjälper inte någon till förändring. Den som hamnat snett och fastnat i ett felaktigt beteende behöver mycket hjälp. Det kräver tålamod, kunskap och massor av empati. Hela familjen är ofta i behov av stöd och hjälp; belastningen och sorgen kan vara outhärdlig att handskas med. Jag undrar hur många anhöriga i Sverige som är sjukskrivna en vanlig dag? Det är omöjligt att orka fungera i vardagen med arbete, vardagssysslor och att dessutom fungera som stöd och hjälp för övriga familjemedlemmar.


Varje dag jag ser barn och ungdomar som ännu inte fått hjälp sörjer jag med dem och deras föräldrar, och hoppas innerligt att de ska få chansen till en förändring i sina liv. Samt att de ska slippa känna förakt och brist på empati från omgivningen.




 Kanske jag skulle formulerat mig lite annorlunda idag, men så här kändes det just då.


Pussen då   !










Presentation


Är det nåt som gör mig glad, så är det KOMMENTARER!!!
Jag besvarar dem alltid HÄR på plats.

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3 4 5
6
7 8
9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19
20
21 22
23
24
25
26 27
28
29
30
31
<<< Januari 2011 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Gästbok


Skapa flashcards