Till och med jag som är en luttrad telefonist och har hört en hel del (se inlägg under kategori jobbb) blir chockad    emellanåt:

Nyss ringde en person inifrån (alltså en anställd) och undrade över vilken gatuadress hon finns på!

?

Hur fasen kom hon till jobbet undrar jag?

Pussen då   !

Det finns ju en sak till om mej...

Jag tycker inte om ost

Jag gillar inte att röra vid ost, det ger mig obehag

Jag tycker inte om doften av ens en liten hushållsost.

 Jag vägrar förstå att man vill äta något som luktar vedvärdigt och dessutom är mögligt.

Färskost klarar jag av men lagrade svettiga, smuliga, kletiga, stinkande?

Tack, men Nej Tack!

Puss igen då   

Det cirkulerar en lista på många bloggar där man ska skriva en specifik sak varje dag.

Den tänker jag inte följa. Men jag tänkte plocka ur den lite då och då. så här kommer punkt ett på denna lista

Presentera mig själv:

Jag är en liten (160 cm), mindre smal kvinna. Färgar håret rött för att slippa färgen ”råtta”.

Har nästan alltid haft kort hår, det är tunt, fjunigt och skulle inte vara snyggt om det hängde i stripor.  Jag tycker faktiskt inte det är snyggt på speciellt många med långt hår!

Jag kan nog framstå som rätt sval eller ointresserad när jag får något berättat för mig. Jag är inte den sorten som ooooar eller aaaahar högt  när någon berättar något. jag tänker på det sen, när jag är ensam.

Jag är full av humor, men skrattar sällan jättehögt. Sist jag skrattade länge och högt, var för någon vecka sen när Make varit på ”pysselkurs”. Han är inte händig, eller konstnärlig heller för den delen.

Jag tycker inte om när människor är arga, konflikträdd? Jag är sällan arg själv, för jag blir så himla förbannad då.

Otroligt naiv är jag, har väldigt svårt att tro illa om andra. Det är också något jag faktiskt har bestämt mig för att vara. Jag orkar helt enkelt inte misstro andra hela tiden, blir hellre blåst ibland. (fast det blir jag sällan ändå, konstigt nog).

Typisk ”Glaset är halvfullt”- person.      Det löser sig, det blir nog bra…

Paket! Jag älskar paket! Att slå in saker och ge bort för att hoppas att den som får det blir glad, överraskad eller förvånad. Helst alltihop.

Att få paket, utan att ha en aning om vad som finns i. That makes me happy!

Vad andra sagt om mig:

Snäll, generös, fördomsfri, rolig, bra på matlagning.

Om jag själv fick beskriva mej med tre ord:

Tramsig  Ostrukturerad  Bussig.

Oväntat om mig: Jag har två gånger i skolan (gymnasiet och KOMVUX) gjort intelligenstester. Båda gångerna har jag hamnat på GENI-nivå!

Pussen då   !

Det var jag som liten.

Jag fattade aldrig att inte alla älskade mig. (kanske ett bevis på att jag var väldigt trygg och älskad hemma?)

Min mamma brukar berätta hur jag var så säker på att en tjej i klassen helt enkelt bara GLÖMT att bjuda mig på sitt födelsedagskalas, att jag såg till att köpa en present.

 När kalasdagen inföll traskade jag helt sonika dit med mitt lilla paket, men blev inte insläppt. Eftersom jag verkligen inte minns detta själv, kan det väl inte ha påverkat min bild av mig själv som den mest älskvärda nämnvärt?

 Jag traskade omkring i stugorna (bodde rätt ensamt, förutom syskonen) och umgicks med tanter (det fanns gott om tanter då, de var Hemmafruar), speciellt tanter med hund. 

En tant som gick förbi med sin lilla hund följde jag ofta helt sonika med på promenaderna. Ibland rantade jag med henne ända hem, då brukade jag få Toy. Så här långt efteråt kan jag fundera över hur kul hon egentligen tyckte att det var?

En annan tant hade en brun tax som hette Gay, ingen hade en aning om att detta skulle vara roligt på nåt som helst sätt. Vi uttalade det inte på utrikiska för den delen.

 Även denna dam fick besök av mig, jag strosade runt och var nyfiken och säkert ganska odräglig. En liten ”pojkflicka” med massor av tankar och funderingar och frågor. Det fanns fler tanter, en del med och en del utan hund. Andra var hemma med barn som var yngre än jag, där trängde jag mig också in och lekte.

Dessutom vägrade jag benhårt att inse och acceptera att flickor och  pojkar var OLIKA.

Jag ville klättra, det gjorde jag. Jag ville leka med dockor, det gjorde jag. Jag byggde kojor och lekte doktor, jag fiskade, lekte affär, sprang i skogen som ”kojboj” eller indian, hjälpte mamma i köket och pappa i tryckeriet.

Min första bästis var en kille, jag tyckte inte det var konstigt på nåt sätt, utom när en del vuxna tjatade om ”hur gulliga” vi var tillsammans. Det fattade jag inte alls. (Jag fattade inte heller det roliga i leken ”Jag är en hund och ligger på dej och slickar dej i ansiktet” Han hade ju för fasen Lego, vilket jag tyckte var mycket roligare!)

Vägrade kjol och klänning, tofsar och spännen. Det var säkert bra ur mina föräldrars synvinkel, då kunde jag ju ärva storebrödernas kläder. Jag hatade när någon sa att jag var ”söt”, det hade jag inga som helst ambitioner att vara och såg inget värde i alls. Jag ville visa vad jag kunde och visste.

På ”Lekis” (en annan uråldrig företeelse) blev jag utkörd i korridoren när jag protesterade högljutt mot att inte få vara en av de tre Pepparkaksgubbarna i luciatåget.

Det slutade med att jag fick rollen som ”Bagarns söta fru”. Surmulnare söt fru kunde han inte fått, stackars Mats!

När jag gick i trean startades äntligen ett fotbollslag för tjejer! Innan var det inte lätt att få komma med på plan, men nu fick vi sparka, springa och spela matcher. Jag älskade det.   

Ska jag vara riktigt, riktigt ärlig fattade jag inte förrän jag var över tjugo att många hade olika förväntningar, sätt att umgås på, fördomar vad det gällde detta med killar och tjejer. Jag var förstås förälskad i många olika killar hela min uppväxt, men insåg, fattade inte att eftersom jag inte ”var kvinnlig, gullig och lite tillgjord” uppfattade killarna aldrig mig som ett lämpligt objekt att göra av med sitt testosteron på. Jag trodde helt enkelt att jag var för FUL!

Som tur är blev jag äldre, träffade män som såg mig för den jag är. Lärde mig tycka att det är lite roligt med skillnader och att uppskatta att ibland spela på min ”kvinnlighet”   

Men nånstans är jag ändå förbaskat glad att jag var så tåg-dum förr i tiden!

Och kanske var det så att tågen var smartare då, de gick i alla fall även om det kom snö..

 Pussen då   !