För oss som ytterst sällan använder mascara borde det finnas sådana med inbyggd varningssignal.

Gärna kopplat till datorn eller mobilen?

Din mascara håller på att torka, se till att du köper en ny, snarast!

Det är klart tröttsamt när man ska anstränga sig lite extra bara för att upptäcka, där man står iklädd partystasssen att den jäkeln utan förvarning har antagit formen av en smulig svart massa!

Tur att de flesta av ens vänner är i samma ålder, inte ser dom så värst mycket utan glasögon nuförtiden   !

Vi träffades i går för vår traditionella "julöl"      många av mina gamla och några nya (Hej Mikaela!) vänner igår. Sen mer än tio år, släpper vi allt vad julstök, julstäd, julköp och allt vad det heter fredagen före jul på krogen.  Vi äter gott, dricker mer eller mindre för mycket och det har hänt att vi svänger våra lurviga också!

En förbaskat trevlig tradition, och så får man ju en extra dag utan juleri, för man är så trött av att ha varit ute efter midnatt (nuförtiden iallafall)  

Roligt var det, MEN I MORGON då ska det bli andra (jul-)bullar av !

Pussen då   !

Svenska frukostvanor under all kritik!

En undersökning i morse i en vanlig söderförort visar att två av tre äter en MAZARIN till frukost!

Att det råkade gälla just våra lilla hushåll som bara består av tre personer varav en fyllde år och uppvaktades med ljusprydd mazarin, samt en till som tyckte det såg gott och genast glufsade i sig en.

DET är ju en helt annan sak?

 Pussen då   !

En annan sak vi gjorde när gossarna var små.

På juldagen var vi alltid ensamma hemma. På den tiden var det alltid en eller annan videofilm i deras paket.

Jag bäddade på golvet med madrasser och sovsäckar.

De små liven fick sen titta på film och äta julgodis, samt sörpla julmust så mycket och så länge de orkade.

Det som var extra speciellt för dem och väldigt, väldigt viktigt var att de fick somna utan en enda förmaning om att borsta tänderna!!

Jätteäckligt egentligen, men de njöt verkligen av denna kväll utan det kravet.

Pussen då   (med borstade tänder!)

Nä, det är inte så att jag är en julgalning, jul extremist eller julälskare. Men fan ta den som tycker att jag inte ska få ha de grejorna som just jag tycker hör julen till. Min familjs jultraditioner vill jag ha och vissa saker vill jag äta. Så är det!

Vissa grejer är helt vanliga såna som alla har, äter och gör. Men eftersom tiden gått har ett och annat ”eget” inslag tillkommit.

När Mambo-sonen var mindre var det totalt förbud för minsta julpynt före hans födelsedag den 17december, samt förbud att slå in hans presenter i julklappspapper

Kvällen före julafton var hemsk många gånger när de var små, de små liven var ju så uppspelta att de inte kunde sitta still alls. Jag kände det som om jag satt och tittade på Bollibompa med två illrar som snodde runt mig i soffan. ”Klä på er, vi ska på promenad” ”Men vi har ju redan pyjamas på oss” ”Spelar ingen roll, ta overallerna så går vi”

Så föddes den traditionen, att kvällen före julafton ta en långpromenad, titta på hur folk juldekorerat, avsluta i centrum för att avnjuta den sparsamma julskyltningen där. Sen traskade vi hem, gossarna fick varm choklad med vispgrädde och somnade som klubbade småoxar.

Jag har aldrig förstått meningen med att det ska väntas så förbaskat på julklapparna. Ännu mindre meningen med att jag skulle packa ner paket, ta med dom till den vi ska fira jul hos, dela ut dom och packa ner dem igen. Nä, det var för trist!

Så till oss kom Julbocken

på natten. ( till glädje även för mor!!!)

När de små liven ätit frukost, inte förr, fick de första ledtråden på en lapp, sen snodde de runt i  lägenheten tills dom hittade platsen där Julbocken stod och tjuvhöll på en säck med klappar.

Jag tycker att barn SKA ha klappar på julafton. Jag tycker också att det är roligt att göra paket till vuxna och vill själv gärna ha.

Till vuxna ska det vara billigt, helst roligt och oväntat, gärna leksaker! I brist på roligt kan det bli något ätbart, hemgjort om jag har ett präktigt år, annars från något ställe där det säljs produkter från u-länder  och pengarna går till dem som tillverkat.

Ett Tävlingspaket är trevligt, då slår jag in något skriver en vers, genom den är det gissning och den som gissar rätt får paketet. Men innan det är det flera lager papper med en klurig fråga på varje där den som svarar får en liten sak, godis eller nåt, får läsa nästa fråga och så går det runt tills alla papper är av och det finns en lycklig ägare till innehållet.

Mitt julpynt (för övrigt ett svårt ord att förklara för den som aldrig firat jul) består av arvegods, tillverkat av gossarna mina, lite som rör sig och låter, samt en del ”fula saker” jag gillar.

Det SKA vara julhanddukar på dass, rena lakan på julaftonsmorron. Julgranen (pytte i plast), stjärnor och stakar ska vara tända hela natten så de lyser när jag vaknar.

Frukosten SKA ätas på små skitfula julbrickor, drickas ur julkoppar och bestå av samma sak varje år

Jag bakar matbrödsjulgrisar, stora och små. Till frukost SKA det vara en liten sådan, med julskinka. Sen SKA vi sitta tillsammans och öppna julklappar och ha tända ljus. Jag SKA få julklappsboken som sonen fått på jobbet.

Det SKA finnas nötter hemma, polkagrisar i en liten röd skål och en chokladask ska stå på det bord där julpyntet står.

På julbordet

SKA det finnas skinka, mycket olika sallader, gärna linssallad med surkål och sallad på rödkål. Det SKA även finnas brysselkål, rökt och gravad lax, lite sill och en god korv att skära av, finsk rotlåda som jag aldrig rör och gärna rökt fårfiol.

Annars har jag just inga krav på julen   

Pussen då   !

pingviner, rosa skor och annat har min helg bestått av.

Förstekte lammkött till dagens middag, brynt i olja och kryddor och  färdigstekt i ugnen. Nu puttrar riset, grönsaker och lamm gosar i ugnen. Ska bli gott!

Vi har köpt rosa, fina jympaskor till Makes (och min) dotter i Gambia, eftersom en släkting åker dit på torsdag och kan ta med dem.

  Pingviner har jag tagit fram till jul, samt lite annat "fint" pynt.

  Jag är speciellt förjtust i min "excorsisttomte" som efter ett litet fall i golvet har ett huvud som snurrar runt runt. Har har dock inte kräkits grön gegga, ännu!

  Gillar även pingvinen som klätt ut sig till ren, den vigglar och sjunger Jingle Bells.

På balkongen har jag gjort en snölykta, hoppas att kylan håller sig till julafton, ska bli mysigt att tända den då.

Har även läst klart"Rymmaren" av Thomas Bodström, ingen höjdare!

Pysslat om "De Gamle" en stund idag, as always!

Nä nu vill jag ha maaat!

Pussen då   !

Just nu tänker jag extra mycket på min resa till Gambia.

Det är  precis ett år sedan jag var där. Häromkvällen läste jag min resedagbok från den lilla veckan. (Resedagbok är verkligen något jag rekommenderar alla att försöka skriva) . Jag låg i sängen, utanför mitt fönster tyngdes lönnens grenar ned av all snö och jag visste att det var tio minusgrader. Det kände jag inget av när minnena väcktes till liv igen.

Jag drömde mig bort och kände dofterna: rök, djur, avgaser, mat och doften av varm luft. En nypa havsluft och nybakt bröd till frukost, en lukt av brända sopor och fuktig jord.

Ljuden spelades upp i mina frostnupna öron: knirpande cikador, kvittrande och skränande fåglar, lekande, gråtande, skrattande barn och mammor som bannade, ropade på och förmanade dessa barn. Härlig musik, böneutrop,  bräkande kreatur, dunket av mortlar, rinnande vatten och kacklande höns.

Smakerna av frukt som mognat på plats, frukosten på den lilla bakgården, den steka fisken på stranden, de färska jordnötterna och Makes pussar efter så lång tid!

Allt jag såg, alla intryck, alla människor.

Det finns några saker jag tänkt extra mycket på sedan jag var där.

Eftersom jag icke tillhör de globetrottande folket, var detta som sagt min första resa utanför Europa. Jag har funderat mycket på hur jag hade klarat att tackla ett riktigt stort land, lika fattigt som Gambia. På något konstigt sätt kändes fattigdomen inte så svår att klara av, när det inte finns ren slum eller stora områden där de sämst lottade bor. Vissa bodde riktigt uselt, andra hyfsat och somliga överdådigt.

Men jag upplevde inte att det var stor skillnad mellan människorna, i alla fall inte de vi träffade. Alla var lika vänliga, vi blev bemötta på samma nyfiket avvaktande men hjärtliga sätt i alla hem och av alla vi mötte ute.

Jag har också funderat och funderat över hur man prioriterar när man har det knapert. Jag förstår att mycket är kulturellt och seder. Det kan dock inte hindra mig från att undra varför man väljer att lägga mycket pengar på kläder, hår och annat utseenderelaterat. Eller att man köper en ny flott bil, skaffar parabol eller andra statussymboler.

Kanske döljer sig annat som jag inte såg eller förstod bakom detta, men jag har pratat mycket med Make också om det här och även han kan känna denna undran.

Det som jag tror slår alla som reser utanför Europa första gången, är alla människor som oupphörligen rör sig, hela tiden, överallt. Samt alla de människor som sitter eller ligger still, även de precis överallt. Att det kunde verka så bekvämt att breda ut sig för en vilostund i en skottkärra var en överraskning!

I Gambia (jag har ju inget att jämföra med) har nästan alla dessa människor dessutom kläder som sprudlar av färg. Färgkombinationerna var helt underbara, mönstren på tygerna fantastiska. (joo, jag köpte med mig buntar hem). Många bar på saker, knyten med skålar fyllda med mat eller stora lass med ved.

Jag hade oroat mig lite för trafiken, men de flesta körde sakta och tog hänsyn till människor, djur och andra trafikanter. Vi åkte både med ”egna taxibilar” alltså sådana som väntade medan vi uträttade ärenden eller körde oss en hel dag dit vi ville. Men vi åkte även vanlig taxi, alltså man frågar vart den är på väg, passar det klämmer man in sig bredvid de andra som redan sitter i. Det gick också att åka minibuss, de har mer rutter de följer, en ung man hänger i bakdörren och hojtar ut just det fordonets destination.

Även korta resor tar tid, det är många som ska av och på, bagage som ska lastas i och ur. Bebisar ska varsamt lyftas in och gamla behöver tid att kliva in och ur.

Nästa gång jag åker dit, för fler gånger ska det bli. Då hoppas jag att hinna med lite strandliv. Jag vill utforska Banjul lite. Jag vill gärna se ön som de stackarna som forslades över havet som slavar samlades på.

Krokodilklappning känns som jag kan vara utan, men jag har sett att det finns en fin botanisk trädgård och ett ställe där man tar hand om schimpansbebisar.

 Jag hoppas också att vi kan få mer tid med dottern, en dag eller två och riktigt skämma bort henne den här gången.

En sak till…Oj! vad mycket släkt Make har och alla vet precis förhållandet de står i varandra till och vem som är barn till vem och alla andra invecklade varianter, inklusive de som ”är som” bröder, systrar, kusiner och så vidare..

Jag tyckte mycket, mycket om min lilla vecka där och ser fram emot nästa besök, som ska bli minst fjorton dagar.

 Pussen då   !

Ibland tar det jävligt lång tid innan jag tillåter smärta att få utrymme. När allt var som svartast försökte jag med alla medel att hitta lösningar. Det fanns inte så mycket tid över för att känna överhuvudtaget. Jag lärde mig också att effektivt tränga undan det som gjorde ont, jävligt ont.

Sen plötsligt ibland händer något som utlöser smärtan, ofta helt oväntat. Idag var det en insändare i Metro som bara anföll mig. Ett par föräldrar tackade sin dotter för att hon varit modig nog att be om hjälp när en tonårsfylla spårat ur.

Jag lät för första gången skräcken över vad som skulle kunna hänt ta mig i besittning. Har inte berört detta i min blogg tidigare att det varit mycket, många, stora, jobbiga problem med min son. Dock har jag berättat om detta i en annan blogg, det kan du läsa här.

Insändaren idag fick mig att släppa fram tanken att jag faktiskt har ett barn som varit mycket nära att dö. Flera gånger har han legat på sjukhus för att han har tagit så mycket droger att hans kropp slutat fungera. Jag har bara fått veta om det en gång, för gud bevars får föräldrar inte veta vad deras barn gör när de är myndiga. Inte ens när de hittas medvetslösa på en parkbänk har sjukhus rätt att upplysa om inte ”barnet” vill det.

All byråkrati jag har slagits med, för att försöka få någon förändring, för att få hjälp, för att stoppa eländet han befann sig i.

Till slut gav jag upp, samhället gav ingen hjälp, han själv tyckte han levde ett coolt, normalt liv. Han kunde eventuellt medge att han använde lite mer droger än de flesta, men hade kontroll. Jag orkade inte ens försöka längre, släppte taget, tillät mig själv ha ett liv och ha det bra tillsammans med min andra son.

Idag fungerar han bättre. Jag tillåter mig att ha hopp, även om det grumlas emellanåt och jag verkligen inte har släppt all oro.

Men som sagt just idag är det förbannat tungt.

Pussen då   !

Att barn säger konstiga saker ibland vet alla som någonsin träffat ett sådant. Det konstigaste ett av mina sagt var detta om just grävlingar.

Vi sitter stillsamt och äter middag, gossen var väl kanske sex år. Han har aldrig varit så värst pratsam, men kunde tänka till ibland och komma på idéer av synnerligen oväntad karaktär. Plötsligt kommer denna långa utläggning:

"Om man skulle gå i skogen och fastna med foten i ett hål där det ligger en grävling, så skulle man ju kunna ta klorofrom och söva ner den.

Sen kunde man sätta den  sätta den på huvudet när man går på Hammarbymatch.

Å så sätter man Hammarbyflaggor i "händerna" på den och när den vaknar så viftar den med dom. Då slipper man ju vifta själv!"

Den gången var det svårt att få upp gaffeln till  truten som gapade vidöppen, hela rörelsen stannade liksom av!

Svårt att få fram något vettigt, tror det blev något i stil med "joo, jaa, det är ju konstigt att ingen tänkt på det förut"

Så nog är det så, att barn är både konstiga och kloka?

Pussen då   ! (andra idag och två igår, nu blir ni allt bortskämda!)