kucke-li-lo

Alla inlägg den 16 juni 2010

Av Li-Lo - 16 juni 2010 20:43

  Jag har INGET emot sport. Det är bra att folk rör på sig och att de som tittar på när dom rör sig är engagerade och har nåt att glädjas åt.


Det finns dock saker jag verkligen inte förstår i allt det här.

Vad är det som gör det så självklart att man ska tycka det är roligt att personer som har samma färg på kläderna som landets flagga där man bor ska vinna? För mig är det obegripligt att plötsligt förvandlas till nationalist, när jag aldrig är det annars. Jag känner inte någon av de som spelar varken i gult och blått eller i andra färger. Jag kan helt enkelt inte hitta den där känslan.



Plötsligt är allt tillåtet?

I det stora som pågår nu är ju inte "vi" med och spelar. Men om "vi" hade varit det? Då hade det helt plötsligt varit mer eller mindre legalt att låta bli att jobba för att titta på TV. Men tänk om mitt stora intresse är nåt helt annat och det visas TV program om det, knyppling eller nåt, inte fasen får jag släppa allt och glo på det i stället för att jobba?

Eller om jag skulle hålla på nåt annat land? Om jag till exempel helt enkelt gillar Japan? Får jag titta på arbetstid då?


Att väsnas i  hemmet på vilken tid som helst utan att störningsjouren kommer ångande är under såna här evenemang helt okej. Om dom som tävlar har boll, puck, skidor, hoppar högt eller springer så det ångar spelar ingen roll. Vråla och skrik, väck grannarna, det är helt okej, det är ju nån i gula och blå kläder som gjort nåt bra, eller misslyckats med det den försökte göra...



För att inte tala om hur det blir om "vi" vinner! (för så mycket har jag fattat, att om det svenska laget vinner så är det "vi". förlorar "vi", så byts namnet  plötsligt till "dom")


Då är det okej att skriiika, tuuuuuta, köra runt och hänga ut genom fönstren i bilen, hoppa i fontäner och föra allsköns oväsen.


Fast det gäller ju självklart inte alltid när någon gul-blå rackare vunnit över folk med andra färger på kläderna?


Hur många åkte in till stan och plaskade runt i fontänen på Sergels torg när "vi" genom Johan Malm vann VM i ostronöppning 2009?

eller när Dennis Andersson från Köpingebro knep hem titeln i billjud?

Inte ens när "vi" plockade hem VM i vinkunskap genom Andreas Larsson var det nån vidare trängsel.

Jag har även en svag minnesbild att jag en gång läst att vi knipit segern även i nagelskulptering, men det har jag inga säkra belägg för.


Är det inte lika roligt??? De är ju också från Sverige?


Vi ses i fontänen, nästa gång ett oväntat världsmästerskap plockats hem av någon som gillar gult och blått


Vem vet om det inte blir i knyppling rent av   

ANNONS
Av Li-Lo - 16 juni 2010 13:55

forsätter att delge mina skrivkurs övningar..här gällde det att utgå från  valfri musik och få personen att se tillbaka med hjälp av det. (det här är en av mina favoriter faktiskt   )



  



Tillbakablickar - Three little birds       

 

 

                                                  
              

Vem sa att Gud inte ger en tyngre bördor än man orkar med, tänkte Siri. bistert. Matkassarnas tyngd och det halkiga snögloppet irriterade henne. Hon var trött, det hade varit tungt att ännu en dag fylla hyllorna på ICA. Maten i kassarna gjorde henne trött i rygg och axlar, plasthandtagen skar i händerna, trots vantarna. Hon funderade över hur det kom sig att just den billigaste maten var den tyngsta. Potatis, rotfrukt, litervis med mjölk och fil. Grytbitar och burktomater väger mycket mer än oxfilé, ostron och färsk sparris. Hon tänkte vidare på det här med tyngd. Det har varit tungt att ensam lämna och hämta dagisbarn. Små hål i byxbakar,  tänder plus gigantiska hål i plånboken är tungt att hantera. Vaknätter, föräldrasamtal och uteblivna inbjudningar till vänners parmiddagar väger det också. Tyngden av en manskropp som fick sängfjädrar och hennes kropp att kvida ikapp, det var en enda tyngd hon kände att hon verkligen saknade.

– Annars är jag fanimej mer än nöjd med de bördor jag har, mumlade hon och klafsade vidare.



Hon höjde blicken för ett ögonblick och såg tre ruggiga snöskator sitta på en och samma novembersvarta trädgren.


”Three little birds”

 Roskildefestivalen 1978. Tälten, myllret av människor, unga män och kvinnor. Flickor, pojkar, barn och hundar. Glädje i blickar vart hon än vände sej. Möten med vänner, nya och gamla, som delade samma värme och ungdomliga tro på framtid och lycka. Det danska språket som ibland fick dem att vrida sig i skratt. Och så förstås musiken! Musik överallt, på små scener, mellan tälten och förstås på den för året nya stora orange scenen. Mattan av musik som lindade sig som en varm mjuk filt runt och över dem alla. Det kan inte finnas nåt som är lika härligt som det här, tänkte hon många gånger de dagarna. Man kan inte vara lyckligare.



– Hur är det? Har du gjort dig illa? Hon hade halkat och satt sig pladask, kassarna och deras tunga innehåll låg strödda i snögloppet runt henne.

Siri tittade upp i ett par varmt bruna ögon, kände vätan tränga genom HM- jeansen ända in i de urblekta, formlösa singelmammatrosorna. Hon försäkrade mannen att allt var bra, reste sig och plockade ihop sin utspridda börda. Hon tackade honom för hans omtanke och han fäste ännu en gång ögonen i hennes för att få bekräftat att hon verkligen var okej.

-          Det går bra, måste hem, ungarna väntar, sa hon kort och traskade iväg med sin börda.

Sammetslen blick är det bäst att akta sig för, är det någon som vet allt om det så är det väl jag.

Sista backen nu, snöklafset lindade sig runt benen och den blöta byxbaken brände kallt och genant mot hennes hud. Hon passerade huset bakom den risiga häcken, där doftade det som vanligt underbart.

 -Tjockisen där inne lagar visst jämt mat, tänkte hon.



-          Hej, hallå, är det någon hemma?


Siri visste redan svaret. Med tonåringar i huset känns, hörs, syns och i värsta fall även luktar det. Rutinen och vanan ledde henne trots det först in i flickrummet. Utspridda kläder, smink, plastpåsar, CD-fodral och gosedjur fyllde golv, säng och skrivbordets yta, vilket gjorde att där inte rymdes en den minsta lilla skolbok. På väggarna bilder av rappare, hiphopare och dansande tjejer. Hon drog igen dörren med en suck och vände sig mot sonens rum. Där rådde som vanligt stram ordning. På hyllorna stod ishockeypriserna. På skrivbordet låg läxböckerna i hög bredvid den släckta datorn. Sängen var välbäddad, ett avtryck i överkastet visade att han legat där en stund innan dagens träningspass. Som vanligt hade han fått bära sin tunga trunk själv. Siri hade aldrig haft råd att ta körkort, än mindre att köpa bil.

Ett varmt bad, tänkte Siri, det är vad jag behöver för att tina mina frusna skinkor. Maten går snabbt när jag väl kommer igång. Det varma, lena vattnet fick Siri att blunda och låta tankarna vandra. Hon såg varma bruna varma ögon, precis såna som fick sommaren 1978 att bli den sista av sitt slag. Hennes sista sommar som bekymmerslös, ansvarslös och tyngdlös.




Långt innan Bob Marley förväntades äntra den nya stora orange scenen, samlades de. Han var det årets stora dragplåster. Siri älskade reggaemusiken och hade kunnat stå där i dagar för att få chansen att se honom live. Hon var lerig till knäna, hennes kropp var trött efter dagar i fuktiga kläder och för lite sömn. Hennes näringsintag de senaste dagarna var klent, ”Mor Toves aebleskivor” och en och annan vegetarisk röra, fyllde knappast kostcirkel eller matpyramid. Hennes sinne var behagligt dövat av dansk flasköl och haschruset fyllde henne och många av de andra med ett glädjefyllt lugn.



När musiken tills sist började hade det hunnit mörkna och hon hade tappat kontakten med sina vänner, men vad gjorde det? Nu stod  han på scenen och alla nedanför den var vänner, de delade glädjen, musiken, ruset, värmen av varandras kroppar. Rytmen, det tunga basgunget och takten, Siris fötter och kropp började röra sig och hon lät sig fyllas av musiken.



“Three little birds sittin’ on my doorstep…”

Siri dansade för sig själv med slutna ögon, men när hon tittade upp såg hon ett par vackert glittrande ögon, bruna och varma som hett nybryggt kaffe. De brände fast i hennes och hon hörde honom fortsätta texten.

”Baby don’t worry ’bout a thing, ’cause every little thing ’s gonna be alright…”

Kaffeblicken hettade och hans varma hand drog henne mot sig med ett brett leende. Nu var det de två som gungade och njöt tillsammans, för varje ögonblick försvann alla andra mer och mer ur Siris medvetande. Det enda som rymdes där nu var intensiv lycka och förunderlig hetta. Deras kroppar gungade och böljade. Tveklöst och njutningsfullt pressade hon sitt hettande underliv mot bulan i hans skrev, det fanns inget att skämmas eller vara generad för. Hon kände så djupt i sitt sjuttonåriga hjärta att de älskade varandra! Hon rös, hennes kropp pirrade och hjärtat gungade i tung baktakt.


När musiken tystnade stod de blixtstilla en lång stund, den varma blicken fick sånär hennes knän att svikta, men han tog hennes huvud mellan sina stora händer och de kysstes för första gången. ”Baby don’t worry..” Sjöng han tyst och ledde henne därifrån mellan sittande, liggande och stående människor. Siri gick tätt, tätt bakom honom, fäste blicken på de dreadlocks som ringlade längs hans rygg, glad över att han hans mössa hade så starka färger att den var lätt att hålla reda på i myllret och mörkret.



Ett litet tvåmanna tält bland alla de andra tälten, ett zipp och lite kravlande i den låga öppningen och så var de i paradiset. Beröring, musiken, ölen, haschet och hans närvaro var allt Siri någonsin drömt om. Högen av leriga kläder i ett hörn växte. De tillbringade den natten nakna, lyckliga och svettiga på en gammaldags sovsäck av grön, källardoftande bomull. Kärlek, öl, sex, prat, skratt och sex och varma kyssar.  Siri kunde inte tro att hon inbillat sig att hon var lycklig tidigare. Det här var riktig, sann lycka! Av en slump hade hon behållit  sin klocka på, konfirmationsklockan. Hon kastade ett öga på den och for upp från deras skrynkliga underlag. Ååååh nej, hon och polarna måste åka hem om senast en timme.

-          Vänta här. Hon rafsade ihop och slängde på sig kläderna och kysste honom, sprang genom festivalområdet utan att halka i en enda lerpöl. Där, där var vännerna.

-          Snälla, snälla hjälp mig! Packa mina saker, snälla, jag lovar att jag är tillbaka så vi kan åka i tid.

Ingen hann svara förrän hon sprang iväg igen, hon sprang och sprang.

-          Jävla hala lerjävel, hon skrek högt när hon föll, men var uppe och sprang igen innan hon hann uppfatta att hennes bak var våt och nersmetad.

Hon tittade sig omkring när hon sprang och insåg plötsligt att hon var vilse. Grönt? Blått? Vilken färg hade tältet hon nyss lämnat? Det var väl ett stort orange bredvid, eller? Ögonen fylldes av tårar när hon insåg att hon inte mindes. Hon ville skrika, ropa efter honom. Nu kom ångesten, hon visste inte ens vad han hette, det hade inte känts viktigt igår. Idag var det viktigare än något annat. Vad skulle hon göra? Hon stod alldeles stilla, lät blicken fara längs myllret av bakrusiga, småfulla människor som omgav henne.

Där! En virkad mössa i glada färger, hon tog ett par snabba steg åt det hållet, men mössbäraren vände sig om och under den mössan fanns varken varm kaffeblick eller gnistrande leende.



Mötesplatsen, anslagstavlan dit man gick för att hitta de man tappat och för att sätta upp lappar som talade om var man kunde hitta varandra igen. Siri satte fart igen, säker på att det var där han var. Hennes vänner var där, de skulle precis sätta upp en lapp för att hon skulle veta att de inte tänkte vänta längre.  De måste sticka och Siri visste att hon inte kunde ta sig hem på annat sätt än med den bil de hyrt tillsammans. Hon rev ner en lapp från tavlan och skrev att han måste höra av sig, hon var inte orolig, hon visste ju att allt skulle bli bra. Hon var säker på att han skulle gå hit när hon inte dök upp som hon lovat.

Namn, telefonnummer och adressen, allt han behövde för att kunna nå henne så fort han hittat den.

”Three little birds…” hon gnolade lyckligt hela vägen hem, förvissad om att hon funnit stark äkta kärlek.



-          Morsan! Hallå! Sover du? Ska du inte laga mat snart?

Det bankade på badrumsdörren och hon vaknade ur sina drömmar. Klev upp och satte på sig den vidrigt blekrosa frottérocken. Jaja, den var i alla fall gratis om man tog en prenumeration på Amalia, som vanligt tröstade hon sig med den tanken.


Utanför badrummet stod de, hennes ungar. Det var för deras skull hon slet och släpade, kånkade och bar alla dessa tyngder. Visst fan var det jobbigt och visst hade hon svurit över sin rusiga oskuldsfulla naivitet många gånger. Men vilka tyngder som än lades på hennes axlar skulle hon utan tvekan fortsätta att bära.


-          Vi kan hjälpa dig med maten, mamma. Marya log brett med gnistrande vita tänder, hennes ljust bruna hud var rosig på kinderna.

-          Självklart morsan, oroa dig inte, allt kommer bli bra. Bobbies vänliga kaffebruna ögon rakt i hennes.


Tvillingarna försvann ut i köket, Siri såg sig själv i den immiga badrumsspegeln, log mot sitt fräkniga ansikte och gnolade tyst…





ANNONS

Presentation


Är det nåt som gör mig glad, så är det KOMMENTARER!!!
Jag besvarar dem alltid HÄR på plats.

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1
2
3 4 5
6
7 8 9 10 11
12
13
14
15 16 17
18
19
20
21
22
23 24
25
26
27
28 29
30
<<< Juni 2010 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ kucke-li-lo med Blogkeen
Följ kucke-li-lo med Bloglovin'

Gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se