Jupp, så här tyckte jag det var att börja skolan!

Nu skulle vi väl ändå komma igång? Vi gick ju i skolan nu, och det hade gått flera dagar sedan fröken gav oss de ljust blå böckerna med rader i. Räkna skulle vi få göra i de rosaröda, de med rutor i.

 Det hade varit lekar och sånger, vi hade blivit indelade i grupper, jag hamnade i den blå. Slöseri med tid tyckte jag, i skolan var vi väl för att läsa och skriva?

Så tog Fröken kritan och skrev ett stort A på den gröna tavlan. Sen vände hon sig mot oss i den blå gruppen och frågade:

Vet ni något som börjar på bokstaven A?

-          Apa, apelsin. Jag ropade genast högt, för jag visste ju svaret och trodde att jag skulle få beröm.

-          Ja, det var rätt Liselotte, men du får inte svara innan du räckt upp handen och jag sagt ditt namn.

-          Men, fröken, det börjar ju på A. Det vet jag för jag kan läsa.

-          Här i skolan väntar man på sin tur och alla måste räcka upp handen.

Jag försökte vara tyst och tänkte lite. Var det så som storebröderna sagt att Fröken kan vara fläng i roten? De hade pratat om det, att deras fröknar var det ibland. De hade också sagt att man kunde bli utkörd i korridoren om man var ”uppnosig”. Jag visste inte riktigt vad det betydde, men trodde inte att det var något jag var i alla fall. (I spegeln tyckte jag inte det verkade se ut så, men jag misstänkte att de kanske menade något annat) Nu hade fler andra försökt sig på att hitta på ord som började på A och nu sa fröken att vi skulle öppna den blå skrivboken, för nu skulle vi få skriva A i den.

Vi skulle skriva hela första sidan full med stora A:n. Jag tog min gula blyertspenna och plitade snabbt som ögat sidan full, när jag var klar kom jag ihåg att räcka upp handen samtidigt som jag ropade:

-          Fröken, fröken jag är klar

-          Du får inte skrika i skolan Liselotte

-          Men jag är ju klar, vad ska vi göra nu, ska vi skriva andra bokstäver?

-          Nej, nu får du sitta och vänta tills alla är klara.

Sitta och vänta? Jag ville ju göra något nytt. Innan de andra hade plitat sin första rad, hade jag tröttnat på väntandet. Jag tittade i min bänkkamrat Anders bok, han hade bara fått till två stycken stora A, det verkade som om han glömt hur man skulle göra. Genast försökte jag berätta för honom hur han skulle göra.

-          Liselotte låt Anders jobba ifred!

-          Men han kan ju inte?

-          Du ska sköta dig själv och låta dina klasskamrater jobba själva.

Ännu en tråkig stund senare glömmer jag mig igen och frågar högt om vi inte ska skriva några andra bokstäver snart. Fröken blir irriterad och säger till mig att sitta tyst och vänta tills alla är klara. Jag blir mer och mer fundersam och misstänker att det verkligen är så att hon faktiskt är fläng i roten.

Det gick några veckor. Jag kom sällan ihåg att räcka upp handen och att vara tyst när jag visste svaret på något. När klasskamraterna i högläsningen försökte staka sig igenom vad Li och Lo pysslade med i boken, kom jag sällan ihåg att jag inte högt fick fylla i de ord de fastnade på.

 Hemma var det som vanligt, jag läste textremsan på Familjen Flinta högt för mina storebröder när mamma inte hade tid. Jag fortsatte leka skola med stora gula Teddy, lilla grå luggslitna Nalle och den vithåriga dockan Mia. Dock hade min ton mot eleverna i den lilla klassen hårdnat och de fick sällan beröm. Jag klagade över att det var tråkigt i skolan, men traskade de två kilometrarna varje dag med den blå och beige väskan dinglande över axeln. Fortfarande kunde jag inte förstå, hur det kunde ta en evighet för en del att skriva de där bokstäverna och siffrorna på sina rätta platser.

Vi fick dock börja gå till Biblioteket. Nu när jag äntligen blivit en förstagluttare fick jag lov att ha ett eget lånekort. Mitt blå lånekort hade nummer 1197, tant Ekman och de andra i personalen behövde inte fråga, de kunde det utantill när jag kom för att lämna tillbaks mina böcker. En dag när vi var på Bibblan, satt en klasskamrat och tittade i en bok, jag hörde att hon pratade högt och tänkte att jag skulle kunna få reda på vad grävlingen Polly sysslade med om jag satte mig där och lyssnade när hon läste. Då upptäckte jag att hon inte alls läste vad som stod på sidan, utan bara tittade på bilderna och hittade på!

Jag blev både upprörd och arg.

-          Vad gör du?

-          Läser

-          Nää, det gör du inte, varför håller du på så där? Varför LÄSER du inte? Du ser väl vad det står? Sluta hitta på, det är ju inte det som står där. LÄS istället!

-          Liselotte, på biblioteket ska man vara tyst.

-          Men fröken hon LÄSER ju inte, hon bara hittar på. Det står ju där vad Polly säger!

-          Liselotte, nu får du ta din väska och gå ut och vänta på oss utanför, kan du inte låta bli att vara uppnosig får du inte vara kvar och du får inte låna några böcker den här veckan.

-          Det är ju hon som gör fel.

-          Sluta nu, kom så följer jag med dig och hämtar jackan.

Jag gav upp följde med, hämtade min mörkblå täckjacka och ställde mig att vänta utanför det grå tvåvåningshuset som där biblioteket låg i källarvåningen.

 Nu var jag nästan säker på att fröken var fläng i roten, det var ju Lena som gjorde fel! Dessutom verkade det ju som fröken fått för sig att jag var uppnosig. Jag försökte spegla mig i fönstret för att se om min näsa börjat peka uppåt, men det enda jag såg var klasskamraterna som valde och valde, de flesta bland bilderböckerna. Jag som hade velat låna en ny kapitelbok, kanske en av Gunnel Linde som skrev så roliga böcker.

Hemma försökte mamma få mig att förstå att det var så det var i skolan. Man måste göra som fröken säger och försöka vara tyst. Bröderna tittade menande på varandra och såg ut som om det var precis det här de pratat om! Mamma sa också, att min näsa var lika fin som förut och att jag var jätteduktig som kunde läsa, skriva och räkna redan, fast jag precis börjat skolan. Jag lovade henne att försöka vara tyst och snäll nästa dag.

Jag försökte verkligen, det gjorde jag, men ivrig var jag och ännu så länge stolt över det jag kunde. Det var konstigt att det tog så lång tid innan vi skulle få göra något jag inte redan kunde och väntan på att kamraterna skulle fylla sina rader i de blå och rosaröda böckerna blev tråkig och långsam. De kunde inte svaret på frågorna fröken ställde och jag ville ju bara hjälpa till, så jag delgav dem gärna högt det jag visste. Frökens tålamod höll sällan en hel dag, jag fick tillsägelse på tillsägelse, men korridoren hade jag inte fått gå till ännu.

Det gick någon månad och jag kämpade på, försökte låta bli att prata när jag fick sitta och vänta på de andra. Ibland kom jag ihåg att räcka upp handen och jag lärde mig en del saker jag inte kunnat förut. Fröken var faktiskt jättesnäll ibland, mina blå och rosaröda böcker fylldes av guldstjärnor och jag tyckte det var roligt att lära mig nya sånger och det där med Jesus och sånt hade jag inte hört talas om tidigare.

En dag skulle vi prata om hembygden och fröken skrev olika ord på tavlan som beskrev det hon pratade om.

Jag tittade på och skrev av orden i min bok. Jag tittade på vad jag skrivit och så glömde jag allt det där med att vara tyst, räcka upp handen och vänta på min tur, igen!

-          Fröken så där stavar man väl inte?

-          Liselotte, du ska inte prata nu.

-          Men fröken du har ju stavat fel!

-          Nu får det vara nog, nu får du gå ut i korridoren och jag ska ringa din mamma. Du får inte störa hela tiden.

-          Jamen

-          Så, nu går du ut och slutar genast vara så uppnosig.

Tårar av ilska och förödmjukelse rann ner för mina kinder när jag väntade i korridoren. Nu visste jag att det var som de sagt.

I korridoren fick man sitta, uppnosig var man och fröken var, precis som de avgudade auktoriteterna till storebröder sagt:

– Fläng i roten!