kucke-li-lo

Alla inlägg den 7 juni 2010

Av Li-Lo - 7 juni 2010 12:42

och hittade denna stackars man!


Ensam (om att förstå)



Era blickar bränner, trots det skydd jag försökt bygga upp. Eftersom ni inte tillhör oss som vet, behöver jag ett skydd för att hindra era blickar att skada. Det verkar vara omöjligt att få er att förstå. Ni har aldrig lyssnat på vad jag säger. En del av er har påstått att ni ska lyssna och kallat er läkare, psykiater, psykolog. Skickat hem mig med tabletter som ni sagt ska få mig att komma till ro. Komma till ro, när jag är en av de få som vet, ser och hör?

  Tabletterna har jag hämtat på apoteket, jag vet ju att ni kontrollerar sådant. Jag släpper inte in er i mitt hem, att de ligger kvar i sina små askar inuti påsar som travats i rummet, det vet ni inte. Ännu så länge har ingen av er lyckats ta er in. Det ringer på min dörr ibland, men jag öppnar aldrig. Mina väggar skyddar mig. Ventiler, fönster och andra öppningar har jag täckt. Det är svårt att få det tätt, men jag köper extra tjock ugnsfolie. Den är stark och tjock, jag litar på att den håller mitt hem tryggt. Jag vill känna mig säker där. Jag känner mig inte säker utanför, men går ofta ut ändå. Det måste finnas andra som vet, även här där jag nu bor. Jag går ut, men jag är vaksam och har byggt upp ett skydd mot dem som inte vet. Mina ben har inte alltid varit tillräckligt skyddade, jag behöver stöd av en rullvagn de gett mig. Jag kan därför inte resa runt som tidigare. Det var på en resa jag föll och blev tvingad att tillbringa en dag på ett sjukhus. Blickar, apparater som lös genom min kropp gjorde att jag sedan dess förlorat styrkan och får hålla mig nära mitt hem. Jag sätter mig på en bänk på torget och betraktar de som passerar.

 De som ser mig när jag sitter där, de vet inte. Om jag tvättar mina kläder och min kropp förlorar jag en del av skyddet. Jag hör att ni kallar mig smutsig, snuskig och äcklig. Ni verkar inte veta att jag hör. Jag önskar att ni förstod bättre.

   Att skydda ögonen är svårare. Solglasögon begränsar synfältet, jag är rädd att missa någon. Lösningen är att aldrig titta på någon som har ansiktet vänt mot mig. Blickar från dem som inte vet bränner svårt i mina ögon och skadar även min hud. Det gör ont när de sveper över mig. Som svaga elektriska stötar mot min hud.



Jag kände mig tryggare där jag bodde förut. Jag var ensam om att veta även där, men jag var mer van vid dem. Deras ansikten var bekanta, ända sen jag var barn. Det fanns de som alltid försökte fästa blicken i min, men jag hade lärt mig vilka de var. På sätt kunde jag undvika dem genom att gå andra vägar eller vända mig om när de kom. När jag var barn var det annorlunda. Jag tror att barns hud är mjukare och starkare mer elastisk, det går inte lika lätt att skada den. Det var lättare, jag var sällan rädd eller orolig då. Det hände till och med att jag i de lägre klasserna kunde röra vid mina kamrater under lekar och lektioner.

   När tonåren tog över och jag började förstå att jag visste, avtog allt sådant. Brännandet började och de sista skolåren var jag knappast närvarande, blickarna började smärta mer och mer. Den enda smärta som alltid var värre, var bestraffningarna jag fick av pappa. Mamma verkade förstå hur svårt jag hade det. Hon lät mig stanna hemma allt oftare. Mina dagar tillbringade jag i mitt rum, bakom tjocka fördragna gardiner och neddragen svart rullgardin. Mamma lät mig vara i fred, men förmådde inte få pappa att förstå. De dagarna upplevde jag frid ända fram till den sekund jag hörde ytterdörren öppnas. ”Har du låtit honom slippa skolan idag igen” Hans röst ekade i lägenheten, jag visste att mamma inte skulle kunna stilla hans vrede. Bestraffningen för min lathet var intensivt plågsam. Pappa var stark.  Ändå lärde jag mig uthärda, det var en kortvarig smärta. Han bestraffade mig inte varje gång, andra gånger lät han mig vara ifred. Hans tystnad varade i dagar. Pappa gick bort när jag var tjugo. Mamma och jag tog hand om varandra. Hennes blickar brände inte, trots att hon fortfarande var ovetande när hon gick bort för femton år sedan. Då hade jag börjat mitt letande efter andra, reste med tunnelbana, bussar och pendeltåg. Vid varje station och hållplats har jag suttit kortare eller längre stunder. Ibland har jag varit ganska säker på att jag sett en person som vet, men har inte fått kontakt. För sju år sedan tvingade ni mig att flytta. Huset skulle byggas om, och jag fick flytta hit.



Strax efter flytten förlorade jag kraften i mina ben. Nu får jag leta här. Hittills har jag inte funnit någon. Det finns barn som ser rakt på mig utan att det bränner. Om jag försöker prata med något av dem är det alltid någon vuxen, något äldre barn som drar iväg med dem. ”Du ska inte prata med såna farbröder!” Barnen kan låta blicken vila kvar på mig när de dras undan, det gör inte ont.  

   Ibland har jag sällskap av en hund som ligger under bänken för att få skugga. Den kommer och går. Vem som äger den vet jag inte. Det är synd att jag inte kan tala med den, jag är säker på att den vet. Alla djur vet, de ryggar inte för min lukt eller mitt utseende. Vissa dagar sitter den framför mig, ser rakt in i mina ögon. Det känns inte alls. Jag rör den ibland, en hand på huvudet eller ryggen. Sträv päls, mina naglar kan känna huden mellan hårstråna. Hunden tröttnar snabbt på att sitta framför mig. Den traskar iväg eller tar sig in under bänken igen.

Det känns bra att den ligger där. Troligen kommer den att uppfatta mycket tidigare än jag, när det kommer en som vet.



  



ANNONS

Presentation


Är det nåt som gör mig glad, så är det KOMMENTARER!!!
Jag besvarar dem alltid HÄR på plats.

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1
2
3 4 5
6
7 8 9 10 11
12
13
14
15 16 17
18
19
20
21
22
23 24
25
26
27
28 29
30
<<< Juni 2010 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ kucke-li-lo med Blogkeen
Följ kucke-li-lo med Bloglovin'

Gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se