Jag vet att kärlek inte är som på film.

Det är inte det man tror och väntar på som får kärleken att plötsligt poppa upp likt en maskros, vild, lite irriterande, i vägen men ändå, med en bitterljuv doft och speciell skönhet.

Till skillnad mot maskrosen är dock den där speciella kärleken väldigt sparsamt förekommande. Den stora likheten är väl att den tränger sig upp precis där den vill.

Liksom en maskros kan den blomma under väldigt knappa omständigheter. Kärleken lyser starkt precis som  maskrosen och kanske är det så att kärlekens färg inte alls är röd som rosen utan gyllene gul liksom maskrosen?

Glädjen inför synen av den första maskrosen som pressar sig upp vid en varm husvägg.  Ett lite pirr som ger en föraning om att något nytt komma skall.

Risken är väl just den, att man blir blind när man vant sig vid kärleken, så som man i slutet av sommaren inte längre fylls av glädje inför synen av en maskros, inte ens av en hel äng i strålande gult som borde fylla själen med lycka.

Det är farligt att vänja sig vid det som är vackert, fint, mjukt, skört och ger glädje.

Det behöver finnas tid att ta hand om känslan, liksom det behöver finnas tid för att minnas och ta hand om det unika i varje kärlek.

Det är så lätt att glömma bort hur man njuter av den där första maskrosen.

Låt den här sommaren bli den sommar då du även i augusti minns att varje maskros är en unik blomma, att den har sin egen söta doft, att den är flyktig, se till att du behåller några av de frön som flyger i vinden, fånga dem, ta hand om den och se till att din egen maskrosodling växer och växer för vart år. Bry dig inte om att andra kanske tycker det är ett ogräs och inte ser det speciella och unika. Din maskrosodling är värd att tas om hand. Det är bara din och att andra förundras över att du tycker den är vackert, ska du glömma bort.

Låt tusen maskrosor och kärleken blomma, lysa stark och gul!

nu menar jag den sorten som verkar anse att djurens rättigheter och liv är viktigare än medmänniskors.

Sällan blir jag så illa bemött i mitt arbete som av rabiata djurvänner. Sällan är det några andra som vägrar acceptera att det inte är en fråga som "vem som helst" handlägger. Få andra är hysteriska, elaka och totalt oemottagliga för fakta.

Jag klarar inte att ta en person seriöst, som storgråter i telefon för att hennes syster sett magra hundar i Spanien. För mig känns det enbart fånigt att någon kan bli så upprörd över något sånt, dessutom i andra hand... 

För att inte tala om damen som sett ett trafikskadat rådjur lida, innan viltvårdaren kom. Hur mycket hon än bölade vägrade jag styvnackat att koppla henne till socialministern för att han skulle lindra hennes lidande.

Visst är det trist att en del människor har sex med djur, men om det hindrar dem från att ge sig på och våldföra sig på människor?

Är det inte mer synd om den människan? Som inte kan ha normala relationer med andra människor?

Jag blir inte rörd till tårar över att man drar fjädrar av fåglar, har hönor i bur eller att griskultingar biter varandra, sorry!

Joo, jag känner djur, jag gosar med snälla hundar, katter, getter, får och kor.

Men! Jag anser aldrig att ett djurs liv är viktigare eller lika viktigt som en människas, aldrig!

Joo, jag tycker det är trist om någon skaffar sig djur som man sen inte tar hand om, det är tråkigt. Men inte mer än så.