från min "låda"

    Bakom henne...                                
                                                  
                                                  
                                                  
         

Jag gick bakom henne som vanligt. Under hela vårt samboliv har hon gått först. Vi hade varit vid sjön. Jag tycker om sommarkvällarna vid sjön. Ofta tänker jag på vilken tur vi har som kan promenera dit på mindre än en kvart från vårt hus. Vi köpte huset för snart tjugo år sedan. Det är rymligt och trivsamt, men inte för stort eller vräkigt. Jag trivs där. Jag har lätt för att trivas. Hon trivs sällan längre stunder med något. När det gäller vår bostad är jag glad att jag satte ner för foten för att få min vilja fram. Annars får hon gärna vara den som bestämmer. Det gör mig sällan något.

 Hon vill gärna vara synlig. Genom sina åtaganden i den lokala politiken sker det ganska ofta. Ingen fråga tycks för liten för hennes intresse och engagemang. Hon läser alla brev, lämnar sällan något obesvarat. Katthem, gatubelysning, rättvisemärkt kaffe i stadsdelsnämndens cafeteria. Vilsna ungdomar eller nedläggning av apotek. Lokalpressen hör av sig och hon uttalar sig gärna, framstår som påläst och kunnig.

 Hemma går vi mest om varandra i en trivsam, parallell tystnad. Gemensamma vardagsaktiviteter som den ikväll är ett undantag.  Jag vandrar gärna den här vägen ensam alla årstider. Att se sjön ger mig frid. På sommaren kan jag bli sittande länge på en klippa. Somliga kvällar klär jag av mig och låter det svala sjövattnet omsluta mig. Att ligga på rygg och flyta, låta vattenljuden fylla mina öron fyller mig med en mild, mjuk lycka.

 Men ikväll skulle vi vistas vid sjön på hennes villkor. Vi skulle testa ett nytt sätt att slappna av genom aktivitet. ”Man behöver fylla sig med något för att tömma huvudet på tankar”. Jag har inte riktigt förstått det, men följer med henne. Aktiviteterna är intensiva en kort period, oftast i början på varje sommar. Efter en månad eller så kan jag återgå till min stilla vardagslivslunk.

 Fiske. I år är det fiske som ska få oss att slappna av och må bra. När hon började prata om det i förra veckan stannade jag till på Statoil och köpte två spön för 99 kronor styck. Hemma på köksbordet låg redan två kompletta ABU-spön med exklusiva rullar. Bredvid stod en låda full med drag, tafsar och linor. Mitt är fortfarande orört, 99 kronors spöet tog jag med i kväll. Jag lät henne fnysa åt mitt val av redskap.

Jag älskar min sambo. Hon är rund och mjuk. Vi har trevliga vänner och relativt normala relationer till våra få släktingar. Att resa med henne är fantastiskt. Hon är påläst och välinformerad. Genom sina olika engagemang har hon kontakter på många platser runt om i världen. Vi besöker dem, blir väl mottagna och får inblickar i vardagsliv som känns speciella och unika.

 Olikheterna mellan oss är stora, ta bara en kväll som den här. Hon vill ha resultat av det hon företar sig. Fiskar man ska man få fisk! Abborrpinnen hon drog upp var för henne ett bevis på att vår kväll var lyckad.  Tystnaden, stillheten och doppet i det svala vattnet var min behållning av vår gemensamma kväll. Det gav mig oändligt mycket mer än anblicken av den lilla randiga fiskkroppen som riste på bergknallen. Synen av min älskade sambos mjuka, lena vita kropp på den gråsvarta skrovliga stenen fyllde mig med stillsam, sugande åtrå. Kvinnan i mitt liv har en kropp som består av de mest ljuvliga kullor och dalar. Under åren har de förändrats och förflyttats likt topografin i en landskapsbild. Hon vet mycket väl att jag gärna njuter av den synen. Innan hon glider ner i vattnet kråmar hon sig ytterst lite framför mig och särar på benen ett kort ögonblick. I vattnet simmar han tillräckligt nära för att våra kroppar ska snudda varandra, aldrig mer.

Nu är vi på väg hem. Jag går bakom henne i den branta backen. Hennes bara, runda, starka vader spänns i uppförslutet. Baken rör sig mjukt och böljande under sommarklänningens blommiga tunna tyg. Midjans valkar, nackens fjun, armarnas rundhet och redan en antydan till fukt i hennes armhålor.

 Gick jag framför henne skulle den synen vara mig förvägrad.