Men jag tänker faktiskt gnälla ändå!

   (OBS! inte jag på bilden)

Ett av mina tack och lov numera sällsynta migränanfall har nu gått in på fjärde dygnet.

Jag blir vansinnigt trött, sur, tycker allt är orättvist och vill överhuvudtaget inget alls. Jag tycker till och med synd om mig själv, framför allt när jag vaknar och märker att värken är kvar. I natt vaknade jag av smärtan, när det händer känner  jag mig så förbannat uppgiven.

Men som sagt de kommer bara ett par gånger om gånger om året numera.

De som har detta varje månad eller oftare ändå, de är det riktigt, riktigt synd om.

Men jag lyckades ta mig till arbetet, hittade en av de där starka tabletterna till sist. Tycker inte om känslan de ger, men står ut när jag känner att smärtan klingar av.

Nåväl detta för med sig att jag troligen slipper huvudvärk i helgen. Både för att anfallet bör ha gått över, samt att jag ICKE kommer att dricka vin, varken på After Work i morgon eller på lördag.

Då ska Make och jag samt fem andra vänner åka till en av bröderna och hans fru på landet. Det ser jag fram emot, även om vädret inte spås bli det bästa.

Men! Det är vid haaaaavet och jag ska minsann ställa mig och glo, njuta av vågornas brus och vinden och salta stänk. Det gillar jag!

Mat kan man ju äta vilket väder det än är och pladdra en massa är inte heller väderberoende, tur.

Sen fick jag reda på igår att min lön höjs med nästan så mycket jag begärde och det blir någon månad retroaktivt, sånt är ju alltid trevligt.

En glad kvinna,

(trots en konstig huvudvärk, det liksom smällde, exploderade i tinningen i går kväll?)

Jag skrev ett litet kåseri i vår personaltidning som delades ut igår.

Att vara telefonist är ju att vara ganska anonym om det inte ingår receptionsarbete, men det har vi beväpnade vakter till! Ingen känner telefonisten och telefonisten känner ingen. Men däremot VET vi massor om alla, hahaha!

Det som gjort mig GLAD är att flera personer som jag aldrig träffat (annat än röstledes) har mailat mig och tackat för detta kåseri.

Jättetrevligt och härligt att få uppmuntran, för något på det sättet. Jag rodnade faktiskt ganska näpet  när jag läste dessa mail..

Kan klämma till några andra saker jag är glad för när jag ändå håller på?

• Min mamboson är så förbaskat härlig   
• Öbosonen kan vara otroligt gullig med sin mammighet   
• Maken     är det snällaste och tålmodigaste underverk jag mött
• Solen skiner
• Vi som har yngre makar känner oss yngre och lever längre   

Ha en underbar vårdag, kram

Jag anser mig vara en ganska sansad person vad det gäller att köpa kläder och annat till mig själv. Undantaget är kanske örhängen, det kan i princip ALLTID behövas ett par till?

Jag hör väl  verkligen inte alls till den sortens kvinnor som har garderober fulla av handväskor och skor eller än mindre kläder som aldrig används?

Så trodde jag allt det är. Men..... Nu var det lite dags att kontrollera klädbeståndet, plocka undan vinterkläderna och ta fram de lätta sköna sommarplaggen.

Hmmmmm...

Jag tror bestämt att det verkar vara fler tunna lätta klänningar än vad det var soldagar förra året. Tre par sandaler och några par gulliga tygskor? Tre svarta väskor, den där röda fina, korgvarianten och den lilla gröna? Oops, en randig i bomull och den där lilla näpna från Thailand.

Åtta par sommarbyxor och tio tunikor att ha över de otaliga linnena...

Jag tar tillbaka, jag är är den sorten!

Himla tur att jag inte gillar att shoppa i alla fall, då hade det ju varit än värre och framför allt är det tur att jag  inte är påverkbar av reklam....