Vet ni hur glad jag skulle kunna bli för en och annan kommentar?

Jätteglad faktiskt!

fast i mitt förra inlägg som inte länkades till FB fast jag ju vill att de ska det...

6

Här kommer då en lite mer "mustig" text. Den som har svårt för texter som innehåller sexualitet håller för ögonen när den läser, eller nåt sånt...

Är det bara vissa förunnat att få känna lust, åtrå, passion samt trygghet, vardagsvärme och förnuft i ett och samma förhållande? Tankarna är oundvikliga där hon sitter på tunnelbanan. Hon känner sin kropp ånga av sex. Mellan hennes ben sipprar droppar av sperma ur den varma, svullna mjuka vulvan. Hon kommer just från ett möte med ännu en av de där männen. En av dem som får henne att känna sig till hundra procent kvinna, åtråvärd, sexig och vacker. En av dem som får hennes kropp att rista i njutningsfulla, ljuvliga lustvågor. De i vars sällskap allt är enkelt, behagligt och otvunget. De, vars fel och brister, smutsiga klädhögar eller alltför noggrant städade sovrum är henne likgiltigt.

 Men en suck tänker hon på de andra männen. De som är trygga, pålitliga och somnar framför TV: n när hon längtat efter deras närvaro, deras kroppar. De som inte flirtar med hennes väninnor, håller vad de lovar och kysser henne vänligt, likgiltigt utan värme. I värsta fall älskar de henne likadant, vänligt och varmt men likgiltigt.

I femtio år har hon funnits på jorden, i drygt trettio av dem har hon haft sex med män. Att ha det med kvinnor har inte funnits med som alternativ. Olikheten, den är det som lockar. Det är den som får henne att strunta i nattsömn, måltider och som får henne att flexa ut från jobbet, trots att det redan är alltför många minustimmar på kontot.

 Det är den som får henne att le varmt mot en attraktiv, främmande man på den iskalla tunnelbaneperrongen. Hon ler mor en främmande man trots att en annan mans varma säd fortfarande simmar i hennes tillfredsställda sköte.

Hon anser sig inte vara rädd för kärleken. Visserligen har hon aldrig varit speciellt romantisk, men hon tror på kärlek, tillit, vardag och att dela tid med någon. Att ta hänsyn, visa respekt och vara ärlig är självklart för henne mot alla människor. Trohet anser hon vara möjlig, definitivt känslomässig sådan i alla fall. Fast hon ser på andra i sin närhet, att detta faktiskt verkar vara möjligt tycker hon inte att hon någonsin under sitt liv kommit i närheten av detta.

Hon funderar över vad det är som styr henne. Är det lusten? Är det behovet att bli bekräftad? Är det tanken på att kanske upptäcka att man valt fel, när man väl gjort ett val?

Trots alla dessa motsägelsefulla tankar och obesvarade frågor fortsätter hon att njuta ohämmat av känslan från det senaste mötet. Tanken på hur deras blandade svett torkar på hennes kropp, lyser upp hennes ansikte till ett mjukt leende. Hon funderar över om medpassagerarna (framför allt männen ) kan känna dofterna hon gömt under sina kläder. (Hon vill sällan duscha efter sex, tycker om att bära med sig doften som minne ett tag).

   Från somliga möten går hon fylld av kärlek, förälskelse och värme. Andra lämnar hon med en svag obehaglig känsla av att ha blivit utnyttjad. De männen träffar hon aldrig igen. Hon behöver känna sinnlighet, närvaro och tillit även i tillfälliga förbindelser. Hon föredrar att kalla det relationer, anser att det är en relation även då mötet bara handlar om hett ångande sex. Kroppar som möts och tillsammans skapar glädje, lust och lidelse, de kropparna relaterar till varandra. Vem är det som påstår, antar, säger att relationer alltid behöver innefatta krav? Hon kräver ingenting annat än respekt. Respekt för den hon är, för det hon har valt att dela med sig av.  

 För vissa män känner hon själv ingen respekt, de träffar hon inte igen. De som skryter, om ägodelar, status och sina olika förmågor fyller henne med avsmak ,hon snabbt tappar intresset och lusten. En chans att bevisa om de döljer något att dela med sig av bakom allt detta kan hon ge. Men oftast, jaa nästan alltid är det första intrycket rätt.

De som strålar av liv. De som ser och ger. Det är dem hon inte kan motstå. Se och ge. Det är det enda hon kräver av männen. De som ser bortom överflödigt hull, för korta ben och konstig näsa. Ser bortom ekonomi, arbete och ointresse för kläder och smink. Som ser viljan att ge och är beredda att ta emot. De som istället för att berätta för henne hur viktiga, märkvärdiga och intressanta de anser sig vara, nöjer sig med att vara det.

   Som ger stunder av värme och närvaro. Som ger leenden och tid. Som tar emot lika självklart som de ger. De männen älskar hon. Hur de ser ut, deras status, ekonomi, tidigare liv och relationer intresserar henne inte. Männen som kan LEVA, det är dem hon vill vara nära.

Hon reser sig, med kinder fortfarande ljust rodnande av upphetsning.. En tunn rännil av ännu ljummen sädesvätska sipprar ur hennes heta inre. Framför henne står en mycket yngre man, han vänder sig om, för ett ögonblick fastnar deras blickar i varandra. De ler. Han går framför henne ut på torget.

  Hon känner sig fri, stark och vacker. Hon vandrar självklar ut i vårsolen, en kvinna mitt i livet och lusten.

Hon grenslar sin gröna cykel och susar över torget, det hennaröda lockiga håret gnistrar i det blå vårljuset.

Jag har bott ungefär 15 år i samma förort till Stockholm. Jag har ingen aning om hur stor procent av det som kallas invandrare som bor där.

För mig är alla som bor och lever här svenskar, fattar inte meningen med att krångla till det med första, andra och tredje generationssvenskar.

(om två stycken andragenerations gifter sig och får barn, blir det barnet förstagenerations då eller hur funkar det?)

Men det jag har tänkt på är att jag både på hemmaplan och på andra ställen ibland blivit vittne till konflikter mellan "ursvenskar" och personer som av dessa upplevts som mindre svenska än de själva är.

Något som jag ofta har hört då är: "Så gör vi inte i Sverige".

Otroligt dumt och svagt argument tycker jag.

 För det första är det ett argument som bara gör avståndet större helt i onödan.

Jag är inte purung, men  jag är modern nog att förstå att det är omöjligt avgöra vem som är svensk och vem som inte är det genom att bedöma det yttre.

Sen tror jag att det är ett onödigt argument, då skillnaderna på vad som är rätt och fel är ytterst små i olika kulturer så vitt jag vet och kan förstå.

Individer gör fel, individer struntar i att göra det rätta, individer sårar andra, individer glömmer, indivier kan vara elaka, grymma och till och med riktigt korkade, tyvärr!

Men det är ytterst få individer som aldrig i hela livet fått någon som helst hjälp att lära sig att skilja på rätt och fel. Skulle någon ha vuxit upp helt utan den ledningen är jag övertygad om att det varken är geografiskt eller kulturellt betingat, snarare socialt eller ekonomiskt?

Det var det jag tänkt på...

under helgen?  Ett alster från min skrivkurs, där det vi fick att jobba med var rubriken på denna text. En del av mina kursdeltagare tyckte denna text var äcklig! Det uppstod även diskussion om personen var kvinna eller man. Vad tror och tycker du?

”Livet är inte det värsta vi har, och snart är kaffet klart”                      

Kaffebryggaren inne i köket har slutat gurgla. Ändå reser jag mig inte från min plats i trädgården. Det är så vilsamt den här tiden på året, att sitta under blodlönnen som inte fått sina mörkröda blad utan ännu så länge prunkar med mängder av blommor i en förunderlig gul färg.

Gräset längs trädgårdsgångens spruckna plattor börjar redan bli långt och jag vet att det kommer att växa vilt även i år.  Jag trivs så mycket bättre här nu, än när solen gassar och hela trädgården blir fylld av stillastående hetta. Under sommarens varma dagar stannar jag helst inomhus i svalkan. Ibland tvingar jag mig ut för att hämta posten, på vägen tillbaka brukar jag stanna till och vila och samtidigt plocka av de blommor som växer här och där i gräset. Jag vet inte vad en enda av dem heter och har inga planer på att ta reda på det heller. Däremot vet jag mer än väl, vilka av dem som passar fint tillsammans i en vas på det slitna bordet i grov furu som jag älskar.

 Jag älskar inte bara mitt köksbord, köket är hjärtat i mitt hus och mitt hjärta finns i detta kök. Detta kök som samtidigt gör mitt liv till det helvete det är. Jag älskar mat! Kärleken till maten, den enda kärlek jag verkar få uppleva i mitt vuxna liv, den kärleken är stark, innerlig, sinnlig och fyller alla mina sinnen med vällust. Smaken av en vällagad pastej, doften av nybakt bröd, aromen av kryddor, synen av en brungräddad gratäng där grädden bubblar fram mjuk och lent gul, det hemlighetsfulla ljudet av puttrande under ett grytlock, det fyller mig med känslor och ger mitt liv dess mening.

Min kärlek till mat har gjort mig till det oformliga berg av fett jag är idag. Jag vet att min kropp blir sjuk, att mina leder lider, att jag förkortar mitt liv med dagar för varje gigantisk portion jag lassar in i min mun som längtansfullt öppnar sig för ännu en stund av sinnlig njutning.

Där jag sitter i trädgården och känner doften av kaffet genom det öppna fönstret tänker jag på Mor. ”Ät mitt hjärta, ät” Varje morgon en stor tallrik havregrynsgröt med en gyllene klick smör som långsamt smälte. Solöga hette det och jag åt av solögat, den varma lena gröten, det lätt saltade smöret och den kalla mjölken på en och samma sked. Njutning och glädje när mor berömde mig för att jag åt så duktigt. Mor som vuxit upp i en statarlänga på Svartsjölandet med ständig hunger och kamp om varje matbit med sina sju syskon. Mors största njutning var att kunna mätta sitt enda barn varje dag med mer än rågade portioner av vällagad, god mat.

 Och jag åt, jag åt av gröten, jag åt de smörgåsar med tjocka lager smör Mor gav mig. Köttbullarna och potatisen som simmade i gräddsås ”Det är riktig tjockgrädde ska du veta Hjärtat mitt”. Fruktkompott med rinnande grädde mellan bitarna av mörkbrun och ljusbrun frukt, smaken och doften av kanel. Mors glädje över hur mycket jag kunde tugga i mig visste inga gränser.

 Så fort jag var stor nog att stå på en taburett fanns jag alltid på plats bredvid Mor i köket.

Tillsammans formade vi (enligt Fru Augusta Lundins receptbok i modern lättare matberedning) smör till vatten liljor och vindrufsklasar. Ägg a´la Russe och Negerägg dekorerades av våra ivriga händer. Vi stekte fin kalfbiff och serverade med Sallad Royal. Fransysk äppelbeigne och mandelpudding avrundade våra måltider, vilka vi oftast intog i ensamhet då Far oftast åt sina måltider på lokal tillsammans med andra herrar av dignitet.

Hyllorna i vårt skafferi bågnade under tyngden av konservglas, buteljer och karotter.

 På min tioårsdag fick jag min första kokbok: ”Oscar Knaust Lilla Kokbok, med kulinarisk spets.” Denna kokbok var en guldgruva under krigsåren då den innehöll kapitel som: Rätter av föraktade djurdelar, Hur man föryngrar en höna samt Några soppor i bistra tider.

Med hjälp av denna bok kunde mor och jag fortsätta våra matlagningsorgier. Tack vare de listiga recepten i denna bok kunde vi även under dessa år bereda fantastiska måltider och Mor kunde fortsätta glädjas åt att se mig tömma tallrikar och fylla magen trots bristen på råvaror.

 Mor själv smakade av allt vi tillrett, men det som gav henne sann glädje var att se mig äta och vetskapen om att det aldrig saknades mat i vårt hem. Kom jag hem från skolan med ett lyckat provresultat provade vi ett nytt recept som jag förväntades äta upp till minsta smula. Lös solen en tidig vårdag, som den idag, firade vi det genast med smörbakade kakor och ångande choklad, toppad med ett berg av vitt fluffig grädde. Mina födelsedagar tillbringade vi i köket Mor och jag, vi stekte, kokade, hackade, malde och bakade. Svettiga arbetade vi sida vi sida och jag smakade av allt, åt av allt. Att se Mor stolt stråla av glädje när jag tömt ännu ett fat, gjorde mig alltid lika tillfreds.

Vänner hade jag inget behov av och att det viskades och tisslades bakom min enorma ryggtavla bekom mig inte. Skolläkare Parkmans stränga blick när han förmanade mig berörde mig inte. Mina tankar var redan hos Mor i köket och funderingar över vad vi skulle tillaga och äta suddade ut hans ord om osund övervikt, slitage på kroppen och följdsjukdomar. Pappren med förslag på hälsosamma dieter kastade jag i papperskorgen på skolgården när jag påbörjade den ansträngande vandringen hem till Mor och tryggheten i vårt kök.

Köket där det nybryggda kaffet borde ha runnit ner, lockar som det alltid gjort trots att Mor för länge sedan lämnat det för att göra himlen än mer himmelsk med sina anrättningar. Jag vet mer än väl att jag inte borde tillbringa all denna tid där, jag borde inte fortsätta äta för att glädja Mor. Min kropp har för länge sedan drabbats av allt det skolläkare Parkman varnat mig för och mer därtill. Ändå kan jag inte låta bli att resa mig för att påbörja min mödosamma vandring mot de tre trappstegen som leder in i mitt eget paradis. Jag vet att jag inte kommer att kunna låta bli pajen i kylskåpet, den kommer att locka mig till sig med sina dofter av lime, citron och den lätta ansats av lakrits som det mörka förföriska muscovadosockret tillfört den.

Den lätt vispade grädden kommer att göra skapelsen fullkomlig och jag kommer som vanligt att äta större och fler bitar än jag borde.

Jag känner hur människorna i husen runt mitt ömkar mig och mitt liv, hur de funderar över min ensamhet, min enorma fetma och min bundenhet till Mor.

 Men livet är inte det värsta jag har, att mitt livs stora kärlek gör det kortare är värre.

Att det faktiskt inte alls var länge sen det såg ut så här.

 Detta året verkar gå till historien som Det året när alla pratade om vädret.

Huuu, va kallt det var i vintras och så mycket snö sen. Hu vad kallt det är nu då och när kommer värmen?

Kan man tro att en eventuell varm sommar kommer diskuteras och ältas den också.

Jag sa till Make att vi i det här landet faktiskt förtjänar en varm och lång sommar i år. Då tittade han snällt på mig och sa : - Det fungerar inte så!

Va?

Två saker är säkra vad det gäller dessa.

Ingen är utan en enda liten sådan

Varenda liten en av dom fördummar

Det spelar ingen roll varifrån man kommer, hur gammal man är, vilken tro man har, vilka sexuella preferenser man har.

Det finns alltid några andra som man vet precis hurdana de är.

Jag själv brottas med följande till och från:

Det finns andra i Skåne än de som ringer till mitt jobb och är förbannat otrevliga och skitdryga.

Den som har ett intensivt intresse för något behöver inte vara ”fackidiot” utan kan ha andra kunskaper och sociala talanger dessutom.

Det finns trevliga människor som inte håller på Bajen i fotboll.

Det är inte bara att ändra kosten och skärpa sig så slipper man vara jätteöverviktig.

Även överklassen har fött fram trevliga personer.

Säkert har jag massor av andra fördummerier för mig också. Men någonstans tror jag att man definitivt inte kan bli kvitt en enda av dem, om man inte erkänner att man bär på dem.

-sju gånger i år har vi nog alla inbillat oss att det tänker blir vår?

Men icke sa Nicke!

I helgen väntas det ligga runt noll, fy fabian va kallt det är.

Ja, ja egentligen ville jag bara kolla om ett inlägg med den rubriken får många läsare!