var det enda ord jag hade att utgå från när den här berättelsen kom till. Det kan eventuellt vara "Guzzi-tjejen" från en annan berättelse, men det är inte säkert..

Håll till godo

   ”Du har blivit så djävla skum!”  vrålade hon, reste sig, sprang ut och slängde igen dörren, så att vartenda  fönster i lägenheten skallrade.

   Kvar satt jag och lyssnade på hur ljudet av springande fötter försvann snabbare än fönstren tystnade. Hennes ord skallrade  fortfarande mot huvudets skål och min förvirring sprang ingenstans. Vad menade hon? Hade jag blivit skum? Det var väl inte jag som under loppet av några veckor förvandlats till någonting helt nytt.

Två veckor tidigare hade vi som vanligt vid löning åkt till Täby centrum på lördagen. Sen Maya fyllde tio år hade vi gjort det varje månad. Egentligen tycker jag inte om att gå i butiker. Inomhuscentrum tilltalar mig inte alls, jag föredrar mindre butiker och luft ovanför mitt huvud. Men för min älskade dotters skull var det inga problem att stå ut.

   Det är ju så viktigt att ha kvalitetstid tillsammans, det kan varenda präktig föräldratidning, beskäftig ”ta ditt ansvar även som skild kurs", och näbbig dagisfröken intyga. Så jag bet ihop och följde min dotter ut och in i alla de affärer hon ”måste kolla lite i” Likt en arabisk hustru fanns jag tillgänglig och tyst tio steg bakom min dotter, jag, en fyrtioårig helgpappa, lite tunnhårig och uppgiven, men med full koll på vad som gjorde min dotter lycklig. Plånboken kanske åkte upp lite oftare än den borde ha gjort, men glädjen i Mayas ögon över varje lite pryl! Vilken pappa kan låta bli när pengarna räcker och blir över ändå?

   Den här lördagen var inte annorlunda, Mayas ögon glittrade när hon fick ännu en lite påse att bära. Jag visste att hon verkligen inte behövde ännu en glittrig penna, inte heller ett till block med rosa hjärtan. Hon behövde inte den där tröjan heller, det visste jag så väl, men när hon la sitt söta huvud på sned och tittade på mej kunde jag inte neka henne.

   Påsar i rosa, lila och blått, påsar med sjuttiotalsblommor och en minimal silverfärgad påse, Maya skuttade bredvid mig på väg till den obligatoriska vilan på pizzerian. Min dotter älskar pizza, och för mig var det skönt att få vila en stund och få lite tid att prata med henne. Visst skulle hon vara hos mig hela helgen, men hemma är det så lätt att tappa bort tiden, det finns något att syssla med hela tiden. Maya kunde tillbringa timmar i sitt rum, pyssla med sina små saker, rita, sjunga högt och falskt till sina Darinskivor, klä ut sig och sällan vara i behov av mig, att jag fanns, lät lite då och så verkade vara nog.

Maya pladdrade på i den halvtomma pizzerian. Juan hade som vanligt nickat vänligt när vi kom in, lika mycket hälsning som en bekräftelse på att vi ville ha våra vanliga oxfilépizzor med extra allt. Maya berättade om den nya killen som börjat i klassen, och som inte liknade någon annan som gått där tidigare. Han hade bott i stan tidigare, hade gått om ett år och skulle alltså egentligen gå i åttan. Pizzorna kom in, vi bytte samtalsämne och pratade om resan vi skulle göra på jullovet. Jag undrade i förbifarten över att Maya lämnade mycket av köttet, men trodde det kunde bero på att jag fallit till föga även för tjatet om att få provsmaka ur jättepåsen vi köpt på Godisparadiset. Visst skulle det egentligen vara till mysstunden på kvällen men Maya visste så väl att pappas regler kan tänjas vid behov och med rätt sorts bedjande blick.

  När pizzan var uppäten under småprat, var det dags att åka hem, vi hade en riktigt mysig pappa-dotter helg tillsammans. Efter en lång söndagspromenad körde jag henne som vanligt till stationen, det är ju bara två hållplatser med tåget till Ulrika och nu när Maya snart är tretton tycker vi det är bra att hon får börja visa att hon klarar sig själv. Jäntungen min gav mej en hård kram och en puss på kinden, önskade mig lycklig resa och skuttade iväg. Jag åkte hem, packade min väska och la mej att sova. Planet till min studieresa i Italien skulle gå tidigt nästa morgon.

Dagarna i Italien gick snabbt, fyllda av intressanta besök på vingårdar, jag lärde mig mycket om processerna och hade huvudet fullt när jag sent varje kväll somnade i min hotellsäng. Jag hann inte med många ord i telefon, varken med Maya eller med Ulrika. Ska sanningen fram var jag oerhört trött och lite lätt berusad varje kväll och uppfattade inte nyanserna av oro i Ulrikas röst. Maya hade inte lust att prata, men hon har aldrig varit speciellt förtjust i att prata i telefon med mig, så det bekymrade mig inte heller.

   Jag hade inga bekymmer alls när jag klev ombord på planet hem på torsdagens eftermiddag. Tvärt om jag var uppfylld av allt jag sett och upplevt. Tanken på de nya kontakter jag knutit och de kunskaper jag fått fyllde mig med tillförsikt och jag gladde mig åt att företaget med hjälp av detta troligen skulle blomstra i många år till.

Jag kunde jobba hemma på fredagen. Ulrika ringde och talade om att Maya skulle komma direkt efter skolan, med 14.47 tåget. Hon började tveksamt prata om hur Maya förändrats och att jag kanske borde förbereda mig på det. Efteråt känner jag att jag borde ha lyssnat, frågat och tagit mig tid att ta del av hennes oro. Uppfylld som jag var över att just ha fått reda på att vingården Monte de Garda just gått med på att skriva på avtalet tog jag därför mindre notis om Ulrikas antydningar än jag borde ha gjort.

Jag satt i bilen utanför stationen, tåget kom, som vanligt många skolbarn myllrade ur dess inre Mayas blonda lockar syntes dock inte till någonstans och jag skulle just ta upp min Nokia ur fickan när två svarthåriga individer närmade sig bilen. Min hand fastnade i fickan, jag blev stel och kände att min mun fastnade i ett vidöppet, förvånat gap. Den där personen klädd i svart, med svart hår och ett par änglavingar i rosa på ryggen.

   ”Maya?” Det var inte min mening att det skulle låta som en fråga, för visst såg jag att det var min lilla unge som stod där. Bredvid stod vad som verkade vara en pojke, lite längre, lite grövre men ändå utan minsta antydan till vuxenhet i det bleka ansiktet med svartsminkade ögon.

   ”Hej pappa! Det här är Hampus som jag berättade om, han är min bästa kompis nu”. Mayas ögon glittrade när hon tittade på figuren bredvid sig. Känslan i min mage, den var obekant och obehaglig, men jag svalde och sa ”Hej Hampus, jag heter Magnus och är Mayas pappa”. Figuren bredvid min dotter mumlade något som liknande ett hej, vände sig snabbt mot Maya och som genom ett trollslag kunde han nu tala tydligt och klart när han sa ”Hej då, vi ses sen, kom vid sextiden så kan vi göra sällskap till stan”

   Bilresan hem blev märklig. Maya pladdrade hela vägen om Hampus och allt han gjort och sagt och tyckt och var han inte gullig och såg du va fint han målat sig? Tyst mummel var allt jag bidrog med, min blick sökte hela tiden Maya och jag kände mig som en främling inför denna nya människa som satt där, så lik min lilla jäntunge, men ändå, vad hade hänt?

   När vi kom hem skuttade hon ur bilen och in i sitt rum, det var jag van vid. Men att dörren stängdes och att musiken som trängde ut därifrån var allt annat än Darin, det var något helt nytt. Jag dukade fram till middagen, började steka fläskfilé, det vill Maya alltid ha på fredagarna. Dörren till hennes rum for upp och hennes lilla näsa rynkades och så for tungan ut mellan de svartmålade läpparna. ”Bläh, men pappa, jag ääääter inte kött, det är sjukt att döda djur för att ha något att äta, har inte mamma sagt att jag är vegetarian?”

Det var väl där det började. Min förvirring och rädsla för detta nya fick mig att fara ut mot min lilla jänta! Plötsligt hörde jag mig själv domdera och stå i om ”att här ska ingen lite unge komma och tala om för mig, du ska vara glad att du har något att äta och vem är han egentligen den där Hampus och vad gör hans föräldrar". ”Och förresten du ska inte alls träffa honom eller någon annan heller klockan sex, du ska vara hemma ikväll. Jag har varit bortrest och har massor att berätta, present har jag köpt i Italien och nu är du så snäll…..”

Maya tittade upp på mig, ur hennes svartmålade ögon rann tårar som fick det näpna ansiktet att bli randigt. Hon vände på klacken, sprang in i sitt rum. Med jackan i ena handen och de där fåniga rosa vingarna i den andra kom hon ut ur rummet, och rusade mot ytterdörren.

Ilska och sorg i hennes ögon när hon vrålade de där märkliga orden och försvann. Kvar sitter jag, helgpappan, förvirrad och förlorad, försöker verkligen förstå och acceptera.

   Tyst öppnas ytterdörren igen, Maya springer fram till mig, pussar mig blixtsnabbt på kinden, vänder sig om och säger. ”Förlåt pappa, det gör inget att du är så skum, jag älskar dej ändå”. Innan jag riktigt fattat, hörs fötterna i trappan igen och genom den ännu skallrande rutan ser jag min lilla svartklädda ängel på gården. Hon vinkar och försvinner mot hörnet där en annan svartklädd figur väntar.