något av det jag åstadkommit när jag gick en Skrivarkurs. Temat var att återge något eller någon som på något sätt "bryter av" Håll till godo!

Guzzi med zeta                                              

                                    

Morgonens första avgång med tunnelbanan från Hässelby är vanligtvis en glest befolkad del av kollektivtrafiken. Där brukar enbart befinna sig ett fåtal passagerare, de flesta mornar samma personer som diskret och under tystnad slår sig ner på sina invanda platser. Några utbyter en ljudlös hälsning innan de sjunker ner på de färgglada Lasse Åbergsätena. Gratistidning är det för tidigt för, de som har en prenumeration vecklar varsamt upp sina tidningar, andra slår upp en bok. Den som eventuellt lyssnar till musik anpassar sin volym för att inte störa morgonens tystnad. I detta tåg råder stillhet, ro och frid, som genom en outtalad överenskommelse mellan dessa trötta, tysta, tidiga resenärer.

Idag är inte en sådan dag. Idag virvlar det in en person i tåget som får alla vaneresenärer att reagera. I god tid innan avgång gör hon entré i sista vagnens främre dörrpar. Hon slänger sig ner på sätet med en djup suck, väskan dunsar ner på sätet bredvid. Strax reser hon sig igen, böjer huvudet framåt och kastar sitt blonderade hår framåt och bakåt lika snabbt igen. När hon med ytterligare en ljudlig suck dunsar ner på sätet igen, faller hennes hår som en ljus man runt hennes hårt spacklade tonårsansikte. Ögonen är inramade av svart kajal, ansiktet täckt med lager av produkter som ändå inte lyckats dölja finnarna på hakan och i pannan. De plutande läpparna är täckta av läppglans i en bubbelgumsrosa nyans. Samma färg har den bubbla som med ett pysande ljud blixtsnabbt skjuter ut mellan läpparna. Smällen när den exploderar i vagnens tystnad följs av ett sugande ljud när bubbelresterna försvinner in mellan de rosa läpparna för att återigen bearbetas med ett njutningsfullt smaskande.

Hon ägnar en stund åt sin spegelbild i vagnens fönster. Hårstrån flyttas, osynliga skavanker i makeupen synas och ett Lolitaaktigt leende testas oblygt i den blanka ytan. Tuggummismaskandet upphör när ett högt, rart men irriterande ljud av en skrattande baby ljuder högt och skärande. Varelsen sliter upp sin väska i knäet. Bubbelgum, gamla fimpar och mixade dofter av smink och billig parfym hinner pysa ut innan hon får rotat fram sin mobil och fått den skrattande ungen att tystna.

Nu bryts morgontystnaden av: ”Asså, amen, e re så, och å ja ba” blandat med fniss och höga skratt. Hon delar med sig av sitt liv, lika oblygt som hon intensivt studerar sin egen spegelbild. När föraren annonserar att det är tid för avgång hör jag en sista mening från de rosa läpparna. ” Amen, de e tyyypiskt min mormor va, köpa en väska i Thailand. Mäh, hallååå, Guzzi med zeta…"

Dörrarna stängs och jag står som alltid kvar på perrongen med min städvagn, kanske på lite bättre humör än jag brukar vara en grå novembermorgon.

lägger jag in som en försenad present till honom.

Grattis igen son!

http://www.youtube.com/watch?v=bKuxDNb37V0

Vem kan väl vara annat en solig vårdag?

   att det var förra året vi reste till Island. Umbäranden i form av en viss blåst och en ansenlig regnmängd känns helt enkelt som "a piece of cake" jämfört med de naturkrafter de har att tampas med där nu.

Himla bra vi har det här i Sverige egentligen, här finns inte minsta vulkan, jorden håller sig stilla och tsunami i Östersjön känns inte så jättetroligt, eller?

Det är ingen extrem torka, vi har lite översvämmingar med materiella skador.

Vidrigt kalla vinterdagar, hiskeliga höstvindar, virvlande vårdamm och sorgligt bortregnade somrar...Joo visst, men ändå!

då jag unnade mig att vara hemma en dag till från jobbet, sova ut riktigt ordentligt för att bli frisk. Lååångsam morgon med god frukost gör mig  till en trevligare kvinna.

Klockan tre var det dags att bli "osteopatad", som vanligt märker jag knappt att hon gör något, men jag har alltid lika långa ben när jag går hem. Damen säger att det annars skiljer 1 1/2 - 2cm! Foten känns mjuk och rörlig och jag är trött som en hel indianstam. Fast förstås inte tröttare än att jag kände mig nödd att slinka in på Asiamarket i närheten. Mystiska snacks, holy basil chili och en bananchilisås kan ju alltid försvaras i hushållbudgeten, eller hur?

Nu puttrar en köttfärssås på spisen, pasta till mig och son, ris till make. Joo, jag ska lära honom att pasta är mat, men tar det lugnt!

Hade bra Facebookprat med en systerdotter igår, jag tycker så mycket om alla mina syskonbarn som jag har kontakt med. Roligt att vara faster och moster till alla åldrar mellan 49 och 13!

Nu är det mat!

Tur att jag är en person (peppar, peppar ta i trä och spotta över axeln samt klappa en puckelrygg på puckeln) som sällan blir VÄLDIGT sjuk av en förkylning. Hög feber vet jag knappt vad det är och följder som bihåleproblem, halsfluss och öronkrångel har jag klarat mig  från i stort sett hela livet.

Så när jag nu vilat och vilat i två dygn känner jag mig på gång igen! Så pigg att jag känner att jag tänker avlägga det inbokade besöket på Osteopatakademin.

De är magiska!

Jag har "väldigt konstiga fötter" som en mindre intelligent läkare sa med avsmak i rösten efter en blick på dem...

Mängderna av små ben där inne tycks ligga lite huller om buller, de gnager mot varandra och gör ont, jävligt ont ibland.

Men tre små behandlingar där har gjort underverk, även med de problem som haltandet och linkandet genererat.

Nu tänker jag njuta av en vilsam förmiddag och sedan bege mig dit, så får nog arbetskamraterna njuta av mig i morron.

För övrigt finns det annat hopp också, bittertomatfröna gror och växer över förväntan, snön har smält nästan överallt, idag lyser solen, make ska börja SfI på måndag, di gamle trivs i sitt nya hem och kanske, kanske blir det inte så jättemycket månad kvar i slutet på denna lön!

Puss då

blir förkylda på vintern. Då kan det nästan vara lite mysigt att ligga nerbäddad och njuta av det är kallt och otäckt ute.

Men!

Lilla stackars jag får nästan alltid vänta till våren med min årliga snorighet. Att vara täppt och hostig ha ont i skallen när solen lyser och man bara längtar ut är faktiskt värre.

Det är faktiskt mer synd om mig, bara så ni vet.

Dessutom var de värsta dagarna i helgen, så min ledighet har varit totalt onjutbar.

Ingen rättvisa i den här världen inte. Dessutom märkte jag synnerligen lite av medlidande, sympati och vilja att tycka synd om från make och son.

Helt enkelt tvungen att släpa mig till jobbet idag, kanske nån här fattar hur synd det är om mig?

Hur orättvist är det inte att känna sig förkyld, lätt febrig och allmänt orkeslös när man är ledig? Varför finns inga försäkringar mot såna dumheter?

Ont i skallen där till..

Men en god helgfrukost med nattjäst gott bröd som frasade och smakade underbart. Undervisat make i konsten att trä på ett påslakan. Det ordet kunde jag förklara, men hur faen kan man förklara ordet "örngott"? Sweets for eagles ? Logiken brister tycker jag..

Ha de

när jag jobbar.

Jag är alltså telefonist. Service, vänlighet och lyssnande är min vardag.

Men den lilla djävulen i mig drömmer om allt jag skulle vilja säga. Lottovinsten som jag ännu inte fått kanske skulle få mig att lossa tungans band?

Till exempel:

"Jag skulle egentligen prata med nn" "Jaha och varför ringer du då och stör mig?"

"Finns det ingen som arbetar på det där stället?" "Nej faktiskt inte, här får alla lön ändå och trivs förvånansvärt bra med det"

"Hur kommer det sig att det tutar upptaget när jag ringer på direktnumret?"

"Gissa ungefär fem gånger, lyckas du svara rätt ringer jag Mensa direkt"

"Jag skulle vilja komma så nära NN som möjligt" "Hmm, visserligen är jag telefonist, men koppleriverksamhet ingår inte i mina arbetsuppgifter"

"Kan du koppla mig till högsta hönset?" "Och vad i helvete får dig att tro att han/hon skulle vilja prata med en sån som dig?"

Tankarna finns där, men än så länge håller jag tand för tunga och lyckas behärska mig....Lottovinsten drömmer jag om, men det dröjer nog ,för jag spelar ju inte ens på lotto när jag tänker efter.