något av det jag åstadkommit när jag gick en Skrivarkurs. Temat var att återge något eller någon som på något sätt "bryter av" Håll till godo!

Guzzi med zeta                                              

                                    

Morgonens första avgång med tunnelbanan från Hässelby är vanligtvis en glest befolkad del av kollektivtrafiken. Där brukar enbart befinna sig ett fåtal passagerare, de flesta mornar samma personer som diskret och under tystnad slår sig ner på sina invanda platser. Några utbyter en ljudlös hälsning innan de sjunker ner på de färgglada Lasse Åbergsätena. Gratistidning är det för tidigt för, de som har en prenumeration vecklar varsamt upp sina tidningar, andra slår upp en bok. Den som eventuellt lyssnar till musik anpassar sin volym för att inte störa morgonens tystnad. I detta tåg råder stillhet, ro och frid, som genom en outtalad överenskommelse mellan dessa trötta, tysta, tidiga resenärer.

Idag är inte en sådan dag. Idag virvlar det in en person i tåget som får alla vaneresenärer att reagera. I god tid innan avgång gör hon entré i sista vagnens främre dörrpar. Hon slänger sig ner på sätet med en djup suck, väskan dunsar ner på sätet bredvid. Strax reser hon sig igen, böjer huvudet framåt och kastar sitt blonderade hår framåt och bakåt lika snabbt igen. När hon med ytterligare en ljudlig suck dunsar ner på sätet igen, faller hennes hår som en ljus man runt hennes hårt spacklade tonårsansikte. Ögonen är inramade av svart kajal, ansiktet täckt med lager av produkter som ändå inte lyckats dölja finnarna på hakan och i pannan. De plutande läpparna är täckta av läppglans i en bubbelgumsrosa nyans. Samma färg har den bubbla som med ett pysande ljud blixtsnabbt skjuter ut mellan läpparna. Smällen när den exploderar i vagnens tystnad följs av ett sugande ljud när bubbelresterna försvinner in mellan de rosa läpparna för att återigen bearbetas med ett njutningsfullt smaskande.

Hon ägnar en stund åt sin spegelbild i vagnens fönster. Hårstrån flyttas, osynliga skavanker i makeupen synas och ett Lolitaaktigt leende testas oblygt i den blanka ytan. Tuggummismaskandet upphör när ett högt, rart men irriterande ljud av en skrattande baby ljuder högt och skärande. Varelsen sliter upp sin väska i knäet. Bubbelgum, gamla fimpar och mixade dofter av smink och billig parfym hinner pysa ut innan hon får rotat fram sin mobil och fått den skrattande ungen att tystna.

Nu bryts morgontystnaden av: ”Asså, amen, e re så, och å ja ba” blandat med fniss och höga skratt. Hon delar med sig av sitt liv, lika oblygt som hon intensivt studerar sin egen spegelbild. När föraren annonserar att det är tid för avgång hör jag en sista mening från de rosa läpparna. ” Amen, de e tyyypiskt min mormor va, köpa en väska i Thailand. Mäh, hallååå, Guzzi med zeta…"

Dörrarna stängs och jag står som alltid kvar på perrongen med min städvagn, kanske på lite bättre humör än jag brukar vara en grå novembermorgon.